Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEHR HENRIK TÖRNGREN
DEN YTTRE OCH DEN INRE
CHARLES MORGAN
När omdömena om en människa går mycket
starkt isär, kan man försöka få fram
sanningen såsom någon sorts medelproportional.
Metoden har en del som talar för sig: man
vill gärna föreställa sig personligheten som
någonting enhetligt som kan betraktas som,
om inte gjutet i ett stycke så åtminstone till
sin natur motsägelsefritt. Det ter sig
sannolikare att skriva diskrepanserna på de
inbördes olikheterna hos iakttagarna, hur
omdömesgilla dessa än är.
Men frågan är om inte hela den
psykologi, som ligger bakom detta betraktelsesätt,
är från grunden oriktig. I stället lönar det sig
faktiskt nästan alltid att ta de skiljaktiga
omdömena som en realitet, som måste ha ett
eller annat korrelat hos föremålet i fråga, och
försöka få syn på helhetsbilden: människan
pius alla de omdömen hon inspirerar.
Charles Morgan, Englands "nya" stora
skönlitterära namn, är en sådan människa
kring vars alstring omdömena tycks hart när
slå ihjäl varann. Det är inte bara så att han
har hänfört entusiastiska beundrare på den
ena fronten och mycket kyligt undrande
kri-tici på den andra. Från det ena hållet räknar
man honom som det tjugonde århundradets
samvetsforskare, en av samtidens stora
intellektuella, en av profeterna, en av
mänsklighetens sanningssägare. Från det andra hållet
■får han heta överdrivet avsiktlig och ansträngt
utstuderad i sitt skrivsätt, konstlat
djupsinnig och över alla gränser subtil i sin filosofi,
uppskruvat känslosam i sin stämningsvärld.
Skillnaden skulle kanske kunna skrivas på
bedömarnas olika tycke och smak, även om
omdömen inte precis brukar gå så pass stick i
stäv. Men i fallet Morgan är det dessutom
påfallande att ganska ofta en och samma
kritiker — eller läsare — tycker både det ena
och det andra på samma gång, och
kommer i uppenbart dilemma när det gäller att
finna ordalag tillräckligt tvetungade för att
ge uttryck åt omdömets bägge hälfter
samtidigt.
Också den för vilken Morgans verk redan
från det första mötet stått som något av en
upplevelse finner sig, ju mer han tränger in i
hans produktion, i ungefär samma situation:
att vilja det ena göra och det andra icke
låta. Alldeles påtagligt och otvivelaktigt
innehåller nästan var och en av Morgans böcker
partier, ofta till och med långa och
väsentliga partier, som har skrivits invita Minerva
— inte bara mot gudinnans vilja utan också i
hennes totala frånvaro. Detta intryck kan
nästan vad som helst hos Morgan ge, stilen,
kompositionen, gestaltskapandet, psykologien,
livsfilosofien, ja ofta flera av dessa element,
eller ibland till och med allesammans i
förening. De som har intresse för
litteraturkritisk poängsättning har verkligen i Morgans
3 BLM 1942 VIII
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
