Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
med hjälp av glömska och ersättning, utan
med hjälp av minne och förvandling. Att
glömma är att mörda; att minnas är att
nyskapa; och livets konst är konsten att leva
i enlighet med dess förändringar, så att
förlusten — fastän den i sanning är en förlust
— icke blir en ruttnande kropp begravd i
jorden eller bunden vid den fångne, utan
en kvarlevande ande som ger den befriade
nytt liv."
Ingen så kallad "livsdyrkare" kan vara mer
fäst vid det jordiska och dess lust och åtrå
än Morgan och hans gestalter. Ingen har som
han förmått skildra den individuella
kvinnoskönheten som uppenbarelse. Allt är samlat
kring den inre varseblivningen, visionen;
knappast ett ord ägnas åt yttre återgivning.
Ändå finns det knappast så hänryckta
bekännelser om kärlekens extas som Morgans.
Längst har han kanske nått i de bägge sidor
som skildrar hur Sparkenbroke får se Mary
Leward i sitt arbetsrum:
"Han såg på henne, fri från den spänning
som annars griper en betraktare som vet sig
vara osedd. Hur sällan, tänkte han, har en
kvinna samma innehållsmättade vila som ett
konstverk! Att anse rörelsen vara livets väsen
är ett av mänsklighetens ödesdigraste misstag.
... Livet är mindre levande än konsten, ty
dess väsen plottrar bort sig i tusen oväsentliga
och inbördes stridiga rörelser. Var inte detta
ursprunget till Isoides makt, som legenden
härledde ur en undergörande dryck? ... När
Tristan seglade med Isoide från Irland till
Cornwall, måste han ständigt ha frågat sig vad
det var hos henne som gjorde henne olik alla
andra kvinnor och hennes skönhet helt olik
deras. Fast han förundrad såg på henne från
soluppgången till skymningen, kunde han inte
ge sig något svar. Men en afton vid
solnedgången, då havet låg stilla, såg han henne sitta
i stäven med ryggen vänd mot honom;
kindens linje stod tecknad mot himmelen i öster.
Då visste han för första gången att det som
förtrollade honom var hennes förmåga att
samla hela sin själ i kroppens linjer. Så
underbar var denna upptäckt för Tristan —
ty-han tycktes skåda genom Isoides kropp och se
det liv som lyste inom henne — att även han
försjönk i skådandets vila, och även sedan
hon vänt på huvudet och sett honom, förblevo
de en lång stund stilla, så levande i detta
underverk att intet kroppens språk kunde vara
dem till hjälp. Till sist reste hon sig och sade,
likt ett barn som visar sin vackraste leksak:
— Tristan, se på havet. Och de sågo, icke
på havet utan på varandra, och de sågo icke
varandras gestalter utan varandras väsen.
... Varken ord eller beröring kunde uttrycka
vad de förnummo. Deras kärlek gjorde dem
stumma, och Sparkenbroke, som kände sig
vara ett med dem, förnam deras lemmars ljuva
skälvning, som lovade dem allt och ändå
gäckade dem båda, så att Isoides ögon fylldes
med tårar. En vindfläkt lade en slinga av
hennes hår över hennes läppar i det ögonblick
Tristan skulle ha kysst dem, och hon
skrattade, som om hon i tårarna och skrattet fann
det språk som orden förvägrade henne.
... Under Tristans kyssar suckade hon och
tänkte att endast någon dårskap hos henne —
hennes obekantskap med kärleken, hennes
otillräcklighet bredvid honom — hindrade
henne att ingjuta hela sig själv i dessa
kyssar. Var han lycklig? frågade hon. Och
Tristan, som såg på vad sätt hon älskade honom
och att skönheten själv strålade ur hennes
tjusning, greps av öm bävan och vågade icke
kyssa henne på nytt. Under skeppet porlade
och viskade vågorna. ___I Sparkenbrokes
medvetande var fantasi och verklighet ett.
Fantasien var livet, livet var fantasien. ... Han
visste inte, och han undrade inte heller, för
hur länge sedan Mary hade vänt på huvudet
och börjat se på honom."
Söker man efter vad som ger Morgans
psykologi i allmänhet och hans kärleksskildringar
i synnerhet deras egenartade djup och
sanning, så stannar man inför någonting som i
förstone skulle kunna kallas hans absoluta
avvisande av alla kompromisser. Ville man
skämta med allvarliga ting, så kunde man säga
att han tycks skriva bara för en sorts publik,
den som åsyftas i det berömda ungerska ord
som skrivs "a legmegengesztelhetetlenebbek-
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
