Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ting av intresse att säga, men det beror inte på
att han har sökt efterbilda moralitetens form.
Som replikkonstnär är författaren ännu
långtifrån färdig; hans dialog var skelettartad
och saknade resonans och fyllighet. Men att
han har blick för teater är uppenbart. Pjäsen
laborerade med åtskilliga riskabla effekter:
utom Gud Fader i ungdomligt blickingbergsk
gestalt var det likkistbärande, andeprocession,
dödingansikte och begravning med ett lik som
ligger i gropen och snurrar tummarna för att
få tiden att gå; men det klarade sig rätt bra
alltsammans och hade en egen, ganska
originell scenstil. Pjäsen spelades frejdigt; bäst var
kanske gangstern Sture Djerf, en barnhyllt
Baby-face. Thorsten Jonsson
Film
Rospiggab. Schamyl Bauman.
Sandrew-Bau-man Film.
En äventyrare. Gunnar Olsson. Europa Film.
Dessa bägge svenska filmer har det
gemensamt, att de på en gång vill vara litterära och
folkliga. Men för övrigt är de högst olika,
den ena byggd på Albert Engströms
skärgårdshistorier, den andra på Lars Wivallius’ äventyr
i trettioåriga krigets Europa.
Bäst är den förstnämnda, som kommit till
på det sättet, att kring en liten intrig hängts
på ett antal karakteristiska engströmshistorier.
I den mån man kan tala om en "handling"
består den till största delen av löst tråcklade
situationer, tillkomna för att den ene eller
andre av gubbarna på sin roslagsdialekt skall
få servera en replik ur den store
folklivsskildrarens outtömliga förråd av roligheter.
Detta anekdotiska sätt att bygga upp en film
är naturligtvis djupt odramatiskt, allra helst
som intrigen är alldeles hopplös. Det är inte
heller på grund av några spännande
egenskaper, som filmen vecka efter vecka drar
fulla hus. Men den gör det därför att
regissören verkligen lyckats fånga något specifikt
engströmskt i själva typgalleriet. Det är för
svenska folket innerligt välkända fysionomier,
som här förvandlats till levande figurer och
träder det till mötes som gamla kära bekanta.
För min del tycker jag minst om Sigurd
Wallén. Det beror i viss mån på rollen, som
inte hänger ihop, därför att han fått för många
roligheter på sin lott — roligheter hämtade
från alla möjliga olika gubbar. Men han är
inte heller vad man kallar ärlig i sitt spel. Han
koketterar med rollen. Grimaserna, blängandet
med ögonen och inte minst monologerna är
reminiscenser från teatertribunen, där det
gäller att också låta galleriet få full valuta för
slanten. Inför kamerans kallt registrerande öga
avslöjas dylikt publikfrieri. Det som är äkta
i filmen skall man finna hos
andraplanskåde-spelarna — framför allt Emil Fjellström, som
fått sitt livs roll som gubben Amandus, med
en sällsam blandning av fiskare och sjörövare
i den härjade uppsynen, som tycks berätta ett
långt livs historia — och med en
olycksbådande röst som kommer som nerifrån
graven. Hans makabra komik profiterar direkt
på det lilla tycke av buktaleri, som trots allt
vidlåder ljudfilmen.
Finns det alltså ljuspunkter i denna film,
kan man knappast säga detsamma om "En
äventyrare". Sällan har ett så tacksamt
uppslag fått ett så barnsligt utförande.
Felet ligger nära nog helt hos
manuskriptförfattaren. Torsten Flodén har inte förmått
ge sin hjälte så mycket som tillstymmelsen till
en originell replik, inte kunnat sätta in honom
i en enda situation, där det klart framgick att
det var fråga om en ovanlig människa, en poet
och äventyrare av genialiska mått. I stället har
han — troligen för att göra filmen
barntill-låten — på ett närmast skrattretande sätt
bemödat sig om att hyfsa Wivallius’ moral
efter alla söndagsskolemässiga begrepp. Man
väntar bara att på den arme Sture Lagerwalls
axlar få se vita änglavingar växa ut.
Den som i någon liten mån kan sägas rädda
filmen är lustigt nog Thor Modéen som den
bålde riddersmannen Wulff Griip. Han
förvandlar den, när han är med på duken, till rent
spex. Men ett sådant är det ju dock inte den
avser att vara. Nils Beyer
Det är min musik. Börje Larsson. SF.
Det är inget dåligt uppslag att göra en film
på motsättningen mellan klassisk konsert- och
modern dansmusik med frontlinjen dragen
genom en liten trivsam musikaffär. Man vädrar
en liten komedi med wiengemyt men får en
ganska hundraprocentigt slarvig svensk film
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
