Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Rid i natt! av Vilhelm Moberg. Göteborgs
Stadsteater.
Föreställningen artar sig till alla tiders
kanske mest massiva publikframgång i Göteborg.
Livlig abonnemangsefterfrågan, fullsatta hus
och applåder ända till ovationer. Detta kan
förvåna, då bifallet i Stockholm var ljumt, men
har sina tre rutiga skäl och randiga orsaker.
För det första blir dramatiseringar av
romaner alltid uppmärksammade, svaga som starka.
Att det sker mer i Göteborg än Stockholm,
beror på att teaterpubliken har bredare, mer
demokratisk prägel. Tillspetsat uttryckt:
stockholmaren går på Kungl. Dramaten för att
känna sig fin och kunglig, göteborgaren på
Stadsteatern för att den är stadens, och "stån
äger vi".
För det andra är göteborgarna i allmänhet,
ooh teaterskiktet i synnerhet, långt klarare och
ettrigare antinazistiska. Man går till teatern
intagen av den gynnsammaste
förhandsinställning, besluten att demonstrativt ge luft åt sitt
bifall. Det finge vara en mycket dålig pjäs om
man skulle avstå från föresatsen.
Men för det tredje är Stadsteaterns
föreställning nog faktiskt starkare än Dramatens.
Den strykande och retuscherande handen har
varit lyckligare både i vad den företagit och
i vad den underlåtit. Adelsherrens utländska
namn och uttalandena om den tyska och baltiska
livegenskapen har fått stå. De är ju historiskt
typiska, klippta ur en berömd promemoria från
riksdagens bondestånd, som de är, och ger
därtill väsentliga perspektiv av långt mer än
efemär natur. Och att få till stånd en historisk
skildring med strålkastarljus ända in i
samtiden är ju just det konstnärliga temat i hela
stycket.
De första scenerna är ju svaga även i Knut
Ströms regi, med sentimentala lyriska
reflexioner, företrädesvis lagda i munnen på kvinnor.
Men så inhastar åldermannen Stånge (Sture
Baude) och kallar med en hedniskt hes signal
i hornet byamännen samman till stämma kring
brunnen. Det har kommit påbud om
dagsverken från herrgården. Gubbarna dryftar. Man
enas om försvarsfront mot nymodigheten. Ända
från nu är det must och färg i spelet. De
följande scenerna från fogdens morgonframfart
i stugorna erinrar i kraft om den berömda
första akten i Strindbergs "Gustav Vasa" och
skapar liksom den en spänning, som är
hög-potentiell teaterupplevelse och håller
åskådarens intresse på helspänn genom fortsättningen
ända långt in i tredje akten. Men där blir det
teatraliska i dålig bemärkelse alltför påbrett.
Som alltid när Knut Ström regisserar, har
scenbilden egenintresse. Mest fängslar ett
trollskogsparti med grotta, solstrålar mellan rötter
och stora, skimrande vita blommor. Det är en
sagotablå, som är både fyndig och utsökt
vacker, men ligger mycket långt från den ton
av hårt liv och grå fredlöshet, som egentligen
skulle illustreras. Kongenialare är
bondstugeinteriörerna, som också är av bästa Knut
Ström-märke. För de mera realistiska
utelandskapen med rundhorisont har anmälaren
mindre förståelse. Visst är de välgjorda och
flyttar landskapet illusoriskt in på scenen. Men
precis som en riktig utomhusomgivning stöder
de ej spelet, utan tvärtom.
Bland de agerande dominerar Sture Baude
och Benkt-Åke Benktsson (fogden). Den förre
spelar kanske väl bisarrt för rollen, men samlar
onekligen intresset mäktigt kring sin person.
Den senare pläderar sitt totalitära program
med en bonhommie och självklarhet, som
verkar mycket både riktigare och ruggigare
än alla tänkbara teatraliska grymhetsväsningar.
Töre Lindwall som frihetskämpen Svedje är
heller ingalunda dålig, men ger ej fullt det
intryck av samling och kärv målmedvetenhet,
som man ville ha, därtill trampar han för
oroligt av och an. Elsa Widborg och Maria
Schildknecht går var sin tappra
fribrottnings-match mot textens vanskligheter och lyckas
verkligen få in månget genialt strypgrepp på
till synes obetvingliga repliker. Yngve
Nordvalls Bläsmåla-tjuv är också en pregnant typ,
som frapperar. Men han är ej mycket av den
lismande stryker, som rollen egentligen skulle
kräva. Etsande blir värdshusscenen mellan
bödeln (Sven Miliander) och skökan (Agneta
Prytz).
Som helhet ingen dålig föreställning, om än
ingalunda en av teaterns allra bästa (annat än
ur kassasynpunkt). Om handlingen spelat 1434
i stället för 1650 skulle slutet verkat starkare.
Man hade då sett Engelbrekts-resningen som
en sorts klimax utanför pjäsen. Nu vet man ju
att det blev pannkaka av bonderesningsför-
707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
