- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
775

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Artur Lundkvist: Herman Melville

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HERMAN MELVILLE

den framväxande amerikanska valindustrien,
som hade sin glanstid under Melvilles ungdom,
innan rusningen först efter guld och sedan
efter olja tog sin början. Han följde med
valfångaren "Acushnet", ett gammalt segelfartyg
med slödder och äventyrare till besättning.
Han var med om ett och ett halvt års valfångst
runt oceanerna, under outhärdliga
förhållanden och utan något slut på företaget inom
synhåll. Då kom de att angöra Marquesasöarna,
som just omhändertagits av fransmännen och
ännu var ett tämligen oförstört paradis.
Melville rymde och hamnade hos typeestammen:
beryktade kannibaler, som visserligen gärna
festade på stupade fienders kött men för övrigt
visade sig vara ett idylliskt naturfolk,
levnadsglatt och lättjefullt, fritt från fattigdom och
försörjningsbekymmer och flertalet av de
lidanden som civilisationen får betalas med.

Han stannade bland dem i fyra månader,
högt i gunst hos alla, med den förtjusande
naturskönheten Fayaway till närmaste
sällskap. Han uppskattade livligt många av denna
vistelses behag, i varje fall när han senare såg
tillbaka på den. Men han hade ont i ett ben
som behövde läkarvård, han hade svårt att
undslippa stammens tatueringskonstnärer, han
oroades av tanken på att kanske vara utsedd
till offer vid någon kommande fest. Han bar
med sig sitt puritanska ursprungs hämningar,
dess samvetskval inför sinnenas lyckliga liv;
han ansattes kanske också av kulturingivna
ambitioner i denna tidlösa lättjefullhet. Och
när tillfälle yppade sig flydde han därifrån.

Han hamnade åter på en eländig valbåt, en
flytande likkista, med en oduglig kapten, och
i Tahiti vägrade besättningen att följa med
längre. Melville började ett kringflackande liv
på öarna i sällskap med skeppsdoktorn Long
Ghost, en lärd äventyrare, en obotlig fribytare
både i handlingens och i tankarnas värld. De
vagabonderade i kanot, drömde under
brödfruktträden och gästade en polynesisk drott-

ning. Slutligen kom Melville till Honolulu, där
han mönstrade på en fregatt för hemresan.
I brist på bättre utrustning förfärdigade han
sig själv en jacka av något vitt tyg och
fodrade den med allt möjligt material, så att den
kom att suga till sig väta som en svamp. Hans
fysik fick en knäck under den stormiga resan
runt Kap Horn; rundandet av Kap Horn kom
sedan för honom att te sig som symbolisk för
den kritiska vändpunkt i livet då ödets
påfrestningar stormar an. Ombord fanns en duktig
och beläst karl, Jack Chase, som blev som en
far för honom och satte honom in i den riktiga
litteraturen, den elisabetanska dramatiken, de
klassiska reseskildringarna. Kort före
hemkomsten råkade han ut för två viktiga
upplevelser. Han blev av misstag ådömd spöstraff
och denna förödmjukelse tycktes honom så
outhärdlig att han stod i beråd att störta
kaptenen i havet och själv samtidigt omkomma,
men då ingrep en modig korpral och ordern
blev återkallad. En annan gång föll han
överbord högt uppifrån riggen och var mycket nära
döden genom drunkning innan han lyckades
befria sig från sin fördömda vita jacka och
blev räddad.

Efter närmare fyra års bortovaro landsteg
han i Boston: en kraftig, brunbränd
tjugufem-åring med mörklockigt skägg och små gråblå
ögon, en helbefaren valfångare med något av
valens eget kyliga, eftertänksamt oceaniska
uttryck i blicken. Därmed hade han de yttre
äventyrens och erfarenheternas år bakom sig:

han steg i land till ett alldeles annat slags liv.


Kanske hyste han redan tanken på att bli
författare. Kanske var det i brist på annan
sysselsättning han började skriva ner sina
söderhavsupplevelser. Han upptäckte att han
hade något att säga, att hans eget medvetande
rymde oanade ting och att han först under
nedskrivandet fattade vad dessa upplevelser

775

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0791.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free