Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
oftast kritikern själv, som ger prov på sin
bristande historiska insikt. Men jag får hoppas,
att de etiska normerna för diktandet inte äro
så utsatta för historiens växlingar som de
estetiska.
AUGUST STRINDBERG: Svarta fanor. 1907.
Konsten att skriva romaner och konsten att
flyga höra till de färdigheter, som numera
anses känneteckna ett kulturfolk. Båda äro
snart var mans egendom, och båda ha det
gemensamt, att de inte kräva några moraliska
kvalifikationer av utövaren. En flygmaskin för
lika gärna bomber som medikamenter, och en
straffånge är lika välkommen i julfloden som
en biskop. Eftersom etiken sällan håller jämna
steg med tekniken, bör man inte förundra sig
över resultatet.
Det är kanske djärvt att sammanställa
bombplanen och den ökade frekvensen på
nyckelromaner. Men när de stora tjuvarna stjäla
bondens häst, ta de små grimman. Den
behändiga metoden att lönnmörda sina fiender med
det tryckta ordet är de små tjuvarnas bidrag
till den tillvarons kriminalisering, som är vår
tids kännetecken. Vapnet är ingalunda nytt.
Det innebär kanske snarare ett återvändande
till poesiens ursprung, som kanske just var
niddikt och förgörelsegaldrar. Och hopen av
små nidskrivare vet alltid att adla fräckhetens
vapen genom att visa på dess anor. "Varje liten
hämndlysten småstadsfru, som vill knivhugga
sina ovänner, tror sig vara en Dante, som
placerar sina fiender i gapet på Lucifer.
Strindbergs "Svarta fanor" är nog, trots
aktningsvärda detroniseringsförsök, alltjämt
mästerstycket i den perfida genren. Hans
betydelse som föregångare och föredöme kan
knappast överskattas. Den store rabulisten är
nu själv bliven kanoniserad, och efterföljarna
veta att begagna det stora namnet som sköld.
Det är alltså ur många synpunkter nyttigt att ta
fram den strindbergska romanen och granska
dess halt och förutsättningar. Vad som kan
tjäna den åldrande och monomane Strindberg
till ursäkt gäller kanske inte dagens små
nidskrivare. Och frågan om geniets rätt till absolut
självhävdelse tål kanske också att ventileras.
Den retroaktiva kritiken drabbar visserligen
Det första intrycket är emellertid en smula
genant för en moraliserande kritiker. I stället
för att bli indignerad blir han fascinerad av
det grymma skådespelet. Jag antar, att det är,
som när en auktoriserad djurvän skall bevista
en tjurfäktning. Hans lägre instinkter ta
överhanden och få honom att vråla med massan,
glömsk av tjurens och hästarnas lidanden. Nu
bör kanske inte den estetiska känslan räknas
till de lägre instinkterna. Den njutning man
erfar inför Strindbergs middagsskildring i
första kapitlet är förvisso av ren och upphöjd
natur. Fröjden inför den stenkåhlska
gäspningen — "ett väldigt gap med gyllene frukter
av cadmium och guldplomber öppnade sig som
en sängalkov med väggmålningar" — behöver
inte vara bemängd med skadeglädje. Men ändå
kan det inte förnekas, att det lägre jaget njuter
även av det sataniskt elaka, av de fräcka
insinuationerna och det ohöljt pöbelaktiga.
Strindbergs misstänkliggörande av Hanna Pajs
röda näsa har inget med estetiken att skaffa
utan vädjar direkt till skadeglädjen. Det är
roligt gjort, och därmed låter man sig,
skamligt nog, nöja.
Den första förutsättningen för att en
nyckelroman skall tolereras bör alltså vara, att den
är väl gjord. Denna cyniska maxim löser
emellertid knappast hela problemet om
nyckelromanens etik. Underligt nog har den borgerliga
epoken varit den, som ivrigast förfäktat tesen
om geniets oansvarighet. Filistern har aldrig
vågat helt fördöma den byronske figuren
"bortom gott och ont". Huruvida denna
försiktighet varit av godo eller inte, kan
diskuteras. Geniets krav på självhävdelse är kanske
uttryck för en högre lagordning än den
borgerliga. Men så mycket kan i alla fall sägas, att
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
