Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
med sin frånvaro, det gäller inte bara
uppslagen utan också genomförandet. Så länge
genuina filmförfattare saknas är det bara bra
att svensk film i allt större utsträckning hämtar
stoff ur litteraturen, man kan i det avseendet
tala om en verklig nyorientering de två, tre
sista åren. Producenterna ha vid det här laget
kommit underfund med att de kapitalt
underskattat sin publik. Först sedan de börjat göra
film av allvarliga psykologiska och moraliska
problem, sådana som litteraturen sysslar med,
har på nytt äntligen uppstått en levande
kontakt mellan publiken och den svenska filmen.
"Doktor Glas" är ett av de mera lyckade
exemplen på överflyttningen av ett litterärt
verk till film. Det är ganska förvånande, ty
man hade inte trott att den hjalmar
söderbergska dikten skulle tåla vid en filmatisering.
Märkligt nog har emellertid filmen om doktor
Glas en omisskännligt söderbergsk ton och rytm,
den har räddat över till celluloiden raljeriet
och skepsisen på en botten av vemod och djup
human medkänsla, den har också lyckats finna
det rätta söderbergska tempot i berättelsen, det
på en gång languissanta och spänstiga, detta
oefterhärmligt diskreta, litet trötta sätt att föra
handlingen fram till en dramatisk klimax. Rune
Carlsten, vilken som teaterregissör ibland blir
torr och mekanisk, har här eldats av en
uppgift som legat hans hjärta nära; som
författarens måg och vän har han gått till verket med
yttersta pietet och inte drömt om att "förbättra"
mästarens egna ord. Det var också ett nöje att
höra hur ypperligt replikerna slogo, särskilt
när de framfördes av murveln Markel (Gösta
Cederlund) över kanten på grogglaset. "Doktor
Glas" är ju blott en bunt dagboksblad, några
lösryckta episoder ur en flanörs och resonörs
liv med en enda stor, farlig handling ibland
dem. Carlsten har skickligt lyckats i att både
få med alla väsentliga episoder i boken och att
— med en omkastning av ordningsföljden här
och där — ställa samman dem till en trots
frånvaron av allt raffel ganska spännande
filmhandling.
På ett synnerligen delikat sätt har regissören
också lyckats modernisera skildringen utan att
ta bort tidsdoften. De största svårigheterna
härvidlag ha naturligtvis stockholmsbilderna
utgjort och de ha också blivit påfallande
folktomma så fort det gällt gator och allmänna
platser. Men alldeles missvisande är inte detta
när det gäller en så "spatiös" skildrare som
Söderberg. Vackrast, vackrare än något man
ännu sett på svensk film, voro de avslutande
bildföljderna från Skeppsholmen, där fru
Gregorius’ sorgklädda gestalt avtecknar sig mot
sommarens grönska och den glittrande
Strömmen. Det övergångsskede i svensk litteratur
mellan symbolism och naturalism till vilket
"Doktor Glas" hör kunde inte ha illustrerats
bättre än i denna filmens älskliga och
meningsfulla slutvinjett. Fotografen heter Karl-Erik
Alberts och han gör genomgående ett utsökt
arbete. Även ljudet i filmen är bättre än man
är van vid, mycket tack vare att aktörerna
(med undantag för den ryslige Rekke) tala så
dämpat och naturligt.
Filmens största överraskning är emellertid
Georg Rydebergs spel i huvudrollen. Visst är
denne skådespelare begåvad, men jag skulle
aldrig ha gissat att han skulle förmå krypa in
i skinnet på en sådan figur som doktor Glas.
Men det som man befarat, poserandet och
koketteriet som ibland vidlåder Rydebergs spel,
lyste med sin frånvaro. Jag är böjd för att
beteckna denna prestation som en av de
känsligaste och mest intensivt fängslande som
någon manlig skådespelare någonsin utfört i
svensk film. Den verklige doktor Glas var
kanske en aning mera frätt av livet, litet mera av
"djuping", men på det hela taget kan man gott
föreställa sig honom just sådan som Rydeberg
är i filmen. Att Carlsten skulle ta pastor
Gregorius på kornet var mindre överraskande,
det är en roll som naturligt inordnar sig i
hans galleri av halvpatologiska skräckfarbröder.
Även för Irma Christenson betecknar "Doktor
Glas"-filmen ett definitivt genombrott; det är
bra gjort att skapa intresse och deltagande
kring en figur som för en modern, hardboiled
publik måste te sig så bakom flötet som fru
Gregorius. Georg Svensson
Ungdom i bojor. Anders Henrikson.
Centrumfilm.
"Ungdom i bojor", Else Kleens, Robin
Hoods och Anders Henriksons problemfilm om
ligabrottsligheten, är som helhet inte mycket
att hurra för om man anlägger strängare
konstnärliga synpunkter. De mera patetiska bitarna,
som handlar om stor och uppoffrande kärlek,
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
