Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Med psalmboken tryckt i handen
de långsamt går upp mot Guds hus,
och tron med sitt bländande segel
styr ut över hav av ljus.
Det omöjliga rimordet i andra strofens sista
rad är visserligen störande, och man beklagar,
att skalden är så föga benägen att retuschera
dylika fläckar, men det lönar sig att bortse
därifrån och överlämna sig åt diktens
helhetsverkan, kulminerande i den sällsamma och
storslagna bilden av trons segel.
Diktsamlingen innehåller emellertid icke
uteslutande idyller, man påträffar också
kompositioner av starkare spänning, av mer
sammansatt art och vidsträcktare intellektuella
perspektiv. Dit kan man räkna den stora dikten "I
själens land" med den centrala, för diktarens syn
på det mänskligas situation i världsmörkret så
betecknande strofen:
Allt klarare steg offerlundens flamma
i själens land och mörkret måste vika.
Men blott en ljusring i det villosamma
och djupa dunklet är det mänskolika.
Om rollfördelningen mellan mörker och ljus
handla flera av dessa dikter, om den faderlige
"anden" och den moderliga "själen", och i
tvenne lapidariska tvåradingar ger Lagerkvist
ett monumentalt besked om den ställning han
intar till klarhetens och skapardunklets eviga
alternativ:
Ifrån vägen viker stigen och går annanstans,
slingrar sig mot mål som aldrig av min tanke hanns.
Aning, som ett dunkelt rike skänkte åt mitt liv —
fast jag söker efter klarhet, dock mitt hemland bliv.
Samma tanke återkommer i "Achnaton till
Nefertite", där Lagerkvist uttryckt sin
världskänsla i ännu grandiosare fattning, i en
språkskapelse av sällsynt mästerlighet och
klassicitet, fulländat skulptural också i det
verstekniska:
Alltet vill jag ödmjukt dyrka,
inte solens gud,
söka så som han min styrka
hos hans mörka brud,
födas i det moderssköte
som är ljus och mörkers möte
och allena Gud.
Det är något i denna diktsamling som
erinrar om den sene Heidenstam: den osmyckade
sakligheten, det monologiska och
dagboks-aktiga. Den har icke det osökta majestätet i
"Nya dikter", men den är fri från all
fåfänglighet och förefaller att mer än någon annan
samtida svensk lyrik vara tillkommen för privat
bruk, att utgöra minnesanteckningar och
observanda i det egna livets marginal. Både i sina
starka och svaga partier är den av intresse som
uttryck för en av våra största diktares
oförställda individualitet. Bertil Malmberg
Ung poet
BERTIL GEDDA: Blad ur sömnen. Bonniers
1942. 3:25.
Den unge poeten Bertil Gedda, verksam
från Göteborgs horisont, utformade i sina
första diktsamlingar sina tuktade och
välljudande strofer under intrycket av ganska
bestämda inhemska förebilder. Bland annat
var det Bertil Malmbergs kadenser som
igenkändes bakom Geddas första vers. Med tiden
kom han, under inflytandet från surrealistisk
konst, fram till ett mjukare och mer spontant
lyriskt föredrag. Samtidigt utvecklade han sin
omisskännliga begåvning och nådde en högre
grad av sensibilitet och egenart.
De båda ovan antydda linjerna i hans lyrik
äro företrädda i hans nya diktsamling, "Blad
ur sömnen". Den har väl en ganska skissartad
prägel men är i det hela ett vackert prov på
vad poeten kan åstadkomma både i fråga om
lödig verskonst och lyrisk intensitet.
Tidsdikterna ha sin bestämda plats och uppgift
i denna samling, och ingen kan missta sig på
äktheten och allvaret i poetens engagemang
i det samtida skeendet. "Väntan" uttrycker i
vackra och rena linjer hans hållning:
Därför är vilan en vila
som varje muskel spänner.
Därför är svalkan en svalka
som förbränner.
Därför är sömnen en seende sömn
som de blinda vattnen tänder —
och friden inom oss en frid
med knutna händer.
"Vinterns hån" heter en annan av dessa
i egentligaste mening aktuella dikter; det heter
där i ironisk, antitetisk formulering:
Där den ene får ropa i glänsande tratt
har den andre en näsduk i munnen.
Du sköna värld, till vinter och natt
är du förvisso hunnen!
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
