Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tillvaro, ett ännu trevande försök som av
efterföljarna skulle byggas till system. Eyvind
Johnson, som började i efterkrigstidens
för-nekelse av allt abstrakt och allt som inte var
påtagligt levande, har en lika lång väg att
vandra innan han kan göra till sina de
platonska abstraktionerna: frihet, mod, idé, ideal.
Det kommer att räknas honom till den största
ära, att han inte genast löpt linan ut, tagit
munnen full med stora ord och deklarerat en
omvändelse. För varje steg han tagit i riktning
mot en humanism har han prövat resultaten
med sitt tvivel; han har stannat på det
tvekande sokratiska planet. Hans daimon har givit
honom grundvärdena: meddelelsen och
toleransen, men han har inte byggt ett system av
välklingande perioder och tror inte att världen
kan frälsas genom ett planmässigt användande
av vissa ord och vissa principer. Det är en
hållning som är fylld av inre spänning, och
den kan verka oklar; men Krilons enkla
värdeupplevelse är stadig som mannen själv och
kommer att stå sig bättre än alla nyidealistiska
talesätt. Med sokratikern Hans Larsson kan
man säga: den är ett minimum.
Detta om bokens kärna. Där finns mycket
annat, människoöden tvinnas kring varandra
som sed är i denne författares böcker, en rad
händelseförlopp klipps sönder i läggstycken
med futuristisk effekt. Den inre monologen,
Eyvind Johnsons mest älskade konstform,
används visserligen typiskt nog inte i
skildringen av Krilon, men däremot med utmärkt
verkan i den snabba teckningen av
konstnärinnan Isabella. Som polemiker är författaren lika
fruktansvärd som hämningslös; i den stilen
har han gjort ett par porträtt av mer eller
mindre kända litterära figurer, som man dock
utan saknad skulle varit utan. Upptågsmakaren
roar sig ett långt stycke med att parodiera en
detektivroman, och politikern väver in bittra
reflexioner om den svenska neutraliteten. Men
det kan inte hjälpas, som tidsskildring
betraktad är boken ganska tillfälligt hopkommen, och
även om själva oron i samband med det
politiska skeendet fångats på ett övertygande sätt
förblir dock åtskilligt i dessa partier både snett
och vimmelkantigt. Den som skall ge en trogen
tableau du siècle får inte arbeta för så högt
känslotryck som Eyvind Johnson och inte så
ofta använda det personliga utfallets
säkerhetsventil.
Men det mesta av detta är adiafora och bör
bedömas med kristligt saktmod. I centrum står
hela tiden Krilon, de inhumana makternas
stillsamme och fruktansvärde motståndare, och
höjdpunkten är det parti i boken där han är
på färd i det ockuperade Norge; där slår
frihetsviljan emot en som en stark vind från
fjällen. Och samtidigt talar Krilons
dubbelgångare, den kinesiske kejsaren, till den
drömmande Hovall:
"Frihet måste man förvärva; försvaret av
frihet är att förvärva den. Även om man ärver
friheten så måste den på nytt, för varje dag,
förvärvas och erövras. Den rinner bort ur de
händer som inte håller den fast, den försvinner
ur ett dött och slappt grepp."
Det är sokratiskt talat och tänkt, präglat av
medvetandet om de väsentliga värdenas
ömtålighet. Kanske är till sist vår förmåga att
uppleva de sanningar som döljas på världens
botten inte så stor som vi gärna vill föreställa
oss, kanske orkar vår tro inte med mer än en
bråkdel av allt som vårt räknande förstånd
kan ställa upp. Kanske är detta minimum också
ett maximum. Gunnar Brandell
En ung mans väg
OLLE HEDBERG: Sista sommarlovet.
Norstedts 1942. 11:—.
Olle Hedbergs nya roman utgör en direkt
fortsättning på fjolårets. Den cyniske
lebemannen ingenjör Sten Svenningsson var den
bokens huvudperson, och det blev den stora,
skakande upplevelsen i hans liv, då han, som
visste allt om kärleken utom hur den kändes,
plötsligt upptäckte, att han älskade sin unge
moderlöse son och för hans skull var i stånd
till vilka offer som helst. Skolpojken Bo
Svenningsson presenterades som en versläsande och
överspänd men avgjort sympatisk ung idealist,
som hyste ett lätt förakt för sin gamla
materialistiska och fullständigt illitterata pappa. I en
för hans ålder förvånande välskriven och
djup-tänkt uppsats antydde Bo möjligheten av att
allt jordiskt bara är en dröm, en illusion,
medan endast själen är verklighet, visserligen
hårt insnörd i materiens band.
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
