Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man kallar, lätt för att skriva. Denna
egenskap är kanske ekonomiskt värdefull, men ur
konstnärlig synpunkt är den, paradoxalt nog,
ofta föga önskvärd. Ett konstverk kräver ett
visst kvantum vånda och svett för sin
tillblivelse, och det är riskabelt att söka slippa
undan denna tribut.
Uppslaget till "En dotter född" är för all
del inte oävet, och tendensen är behj
ärtans-värd. Barnets rätt att födas och den ogifta
moderns rätt att behålla sitt barn är alltjämt
blott en juridisk paragraf uan täckning i
verkligheten. Skönlitteraturen har alltså här en
social uppgift, och Kjerstin
Göransson-Ljungmans roman skulle kunnat bidra till att skapa
opinion. Man måste därför ur alla synpunkter
beklaga, att hon inte givit sig mer tid med den
konstnärliga utformningen.
Berättelsen om kammarrättsrådets ogifta
dotter, som vågar föda och ta hand om sitt barn,
är för det första så valhänt i det psykologiska,
att den förlorar sin allmängiltighet. Den unga
flickan är visserligen trovärdig om än en smula
vag i konturerna. Hennes familj, som i mycket
skall symbolisera den förstockade opinionen,
är däremot slarvigt tecknad.
Kammarrätts-rådinnan, som i övrigt framställs som en
hygglig själ, söker sålunda inte upp sitt barnbarn,
förrän det blivit nära ett år. Och detta trots
att de bor i samma stad. Man kan gott säga,
att sådana mormödrar finns inte. Ännu
besynnerligare blir det, när hennes bror, som
uttryckligen förklarar sig som motståndare till
den trångsynta moralen, överhuvudtaget inte
besöker sin syster.
Miljöskildringen är i så fall bättre, ehuru
en myckenhet fyllnadsgods i form av
tivoli-besök och kräftsupéer utan olägenhet skulle
kunnat strykas. Det värdefullaste i boken är
nog replikerna, och man skulle säkert kunna
ställa samman en givande dialog i det aktuella
ämnet ur de mest dramatiska avsnitten. —
Men vem kan leva på att skriva dialoger?
Töre Zetterholm
RUDOLF VÄRNLUND: Vår väg mot
framtiden. Tiden 1942. 3:50.
Värnlund har i ett förord till sitt skådespel
på förhand bemött eventuella invändningar
mot att dialogen skulle vara för lös och
teo-retiserande genom att hävda att han med avsikt
velat skriva ett läsdrama som med lämpliga
strykningar lätt går att förvandla till ett verk
för scenen. Emellertid är det inte i nämnda
avseenden som stycket har sina största
svagheter. Visserligen är dialogen både ordrik och
ganska intetsägande, men de "teoretiserande"
partierna är å andra sidan pjäsens formella
innehåll. Detta innehåll, att vår
tekniskt-vetenskapliga kultur endast kan upprätthållas och
förnyas av eliten och följaktligen genom den
nivellering som massan som maktfaktor
åstadkommit kanske definitivt är dömd att gå under,
detta innehåll är knappast längre något nytt
bidrag till diskussionen om vår civilisations
framtid. Och vad värre är, det är inte uttryckt
med någon intensivare övertygelse. Med
tankegångarna från Ortega y Gasset är
sammankopplad en oklart tänkt men ganska starkt
känd erotisk konflikt, som å andra sidan kastar
ännu mindre ljus över framtidens
kulturproblem. Den geniale uppfinnarens oförmåga att
på nytt göra uppfinningar för att därigenom
säkra civilisation, bröd och arbete åt massorna
har nämligen ett både förnekat och bekräftat
samband med hans hustrus till hat förvandlade
kärlek, vilken förvandling i sin tur anses vara
orsakad av att han inte längre är stark nog att
göra nya uppfinningar. Varken som idédrama
eller som persondrama kan man få något större
intresse för detta skådespel, vars starkaste
verkan och egentliga innehåll är en känsla av
trötthet och hopplöshet, till vilken orsakerna
inte på allvar efterforskats. Knut Jaensson
MÄRTA OLÉHN: Göran är gift med Else.
Hökerbergs 1942. 10:—.
Romanen berättar om en skolkökslärarinna
i ett litet samhälle i Norrland och hennes
kärlek till en, som det heter i förlagsreklamen,
"bankkamrer med kvinnotycke". Bankkamrern
är gift och hans hustru vistas på sanatorium.
Han är en hållningslös och ointressant
människa och man har svårt att förstå
skolkökslärarinnans passion för honom. Den driver
henne slutligen till ett självmordsförsök. Medan
hon hämtar sig från chocken kommer hon till
insikt om att hon skall överge matlagningen
och i stället ägna sig åt musiken. De
erfarenheter hon gjort ha så berikat henne att hon
känner att nu kan hon bli pianist.
Man har en känsla av att författarinnan är
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
