Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kate Bang och Fredrik Böök: Heidenstam vid smältdegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
Den pedantiska och barbariska kritik, som
Nils Linder på nyåret 1902 riktade mot
Heidenstams poetiska språkform, fyllde honom
visserligen med förtrytelse och bitterhet, och
han värjde sig energiskt mot övergreppen, men
det hindrade inte, att han i några enstaka fall
gav sin vedersakare rätt och företog ändringar
i senare upplagor. Framför allt mönstrade han
ut de flesta av de vilken och vilka, som han
i ungdomen älskat att bruka i stället för som,
och de samt, som han föredragit framför och.
Han medgav också, att juver i svenskan är
singularis, och ändrade i "Muchails aftonbön"
raden:
mot lata kon som slickar sina juver
till denna lydelse:
mot kon, som slickar lat sitt juver.
Den unge man, som omtalats här ovan, hade
på sin tid rått honom att sätta: "mot lata kon
som slickar på sitt juver", men Heidenstam
hade den gången slagit dövörat till. Han böjde
sig inte gärna för regler och yttre auktoriteter
—- hade han gjort det, så hade han aldrig
hållit fast vid den lapidara språkformen i "Jag
längtar hem sen åtta långa år", och han skulle
inte ha blivit den skapare och förnyare som
han varit för svenskt språk. Men när hans egen
känsla urskilde, att ett ord inte gav den rätta
klangen, att en detalj bröt skönhetslinjen, att
en skildring eller ett uppträde inte fullt stämde
överens med den syn, som föresvävat honom
i ingivelsens stund, så kunde han med tålig
flit arbeta på att plåna ut disharmonien. Ja,
han kunde ibland gjuta om hela partier,
stundom med den verkan, att han nådde en
fulländning, som det första utkastet inte ägt,
men ibland också med det resultatet, att vi
står tvekande mellan tvenne repliker av samma
motiv.
På dessa Heidenstams ändringar och
omarbetningar skall det här ges några exempel.
2
Överensstämde det första manuskriptet till
"Pilgrimens julsång", sådant det en gång
skrevs ner på Olshammar i ett poetiskt rus,
med den kanoniska texten i "Hans Alienus"
och "Dikter"?
Det finns, såvitt nu är känt, inte bevarat.
Den äldsta nerskrift, som varit oss tillgänglig,
är den som Heidenstam år 1890 skickade till
folkkalendern Svea, och som ligger till grund
för trycket i årgången 1891. För detta
manuskripts innehåll skall här redogöras.
Under titeln stod inom parentes Ur Hans
Alienus; först vid korrekturläsningen har
Heidenstam alltså tillagt det förklarande ett
ofullbordat arbete.
Den första strofen är identisk med den
kanoniska texten.
I den andra står det:
Korsfararsagor och pilgrimsskrock
letade tanken till rätta.
Snart i dörren en brokig flock
tyst mig hörde berätta.
Detta brokig återfinnes i Svea. Heidenstam
har dock i längden inte varit nöjd med ordet:
den svenska miljön är ju färglös i jämförelse
med pilgrimens medelhavsminnen, det hade
Heidenstam nyss betonat med skärpa i "Tiveden",
och han hade, i en sedan struken passus, ropat
på färg liksom den döende Goethe på ljus.
I handskriften till "Hans Alienus" satte han
därför först stilla, men ändrade därefter
tillbaka till brokig. Först vid korrekturläsningen
kom han så på det rätta ordet, som blev det
definitiva: en lantlig flock. Han har sökt le mot
propre lika energiskt som någon lärjunge till
Boileau.
I tredje strofen stod det ursprungligen:
Äventyr på villande väg,
månget vallfartsminne
vart beskrivet, men jag förteg
elden som falnar mitt sinne.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
