Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ur kristen diktning
Profeter och diktare. En antologi redigerad
av Sven Stolpe. Bonniers 1943. 20: —.
Sven Stolpe har sedan någon tid tillbaka
signalerat en attack mot svensk
litteraturhistorisk forskning och kritik. Den kommer,
samlad, i den livfulla inledningsessayn till hans
stora antologi "Profeter och diktare", där
författaren med sabeln sänkt och i bästa
stridsform störtar emot de gudsfientliga — med
andra ord positivister, materialister, nihilister,
i nutiden främst uppenbarade, tycks det, i
paret Olle Holmberg—Pehr Henrik Törngren.
Själv bär Stolpe en kristen inskrift på sitt
baner. En stilla undran reser sig från början
inom läsaren, en fråga om man inte i stället
för dessa namngivna linjer och skolor kunde
tänka sig en oetiketterad forskning och kritik
som helt enkelt sökte sanningen om dikten?
Det forskande sinnet är misstänksamt mot
linjer, mot uttryck av typen "vi kristna", inte
därför att de är förmätna, utan därför att de
är (eller kan bli) sannings- och frihetsfientliga.
Sedan ger man författaren rätt i mycket. Det
torde vara obestridligt att de religiösa genierna
i vår litteraturhistoria ofta har skildrats av
forskare utan sinne för själva de tillstånd och
realiteter det är fråga om. Den platta
karakteristik av Birgittas uppenbarelser till exempel,
som Stolpe anför, är ganska talande. Vår egen
tid har kanske här större möjligheter till
förståelse. Vi har pressats att välja bort så
mycket. Även om hela vårt förstånd, våra
studier, våra logiska slutsatser ständigt kommer
oss att tro att mänskligheten är förlorad, så
har en annan, mer irrationell del av vår
varelse, av själva det våldsamma trycket
tvingats till förtröstan på en okänd makt
som segrar på annat sätt än genom våld,
och tanken har pressats att söka ett
förhållningssätt som ger förbindelse med just denna
skapande makt. Om man ville uttrycka sig
mycket krasst kunde man säga att religion just
nu är på modet. Därför ställer man sig lite
skeptisk mot Stolpes åsikt att den religiösa
moderna diktningen skulle vara utsatt för
någon slags martyrförföljelse. Kanske bör det
snarare räknas kritiken till förtjänst att den
har varit avvisande mot omvändelseskrifter,
vilkas språk inte tyder på att upplevelsen fått
själens krafter att samarbeta, och mot
romaner där någon som kallas Gud införes
handlande och intrigerande och utrustad med
bestämda egenskaper. Verkliga religiösa
genombrott i dikten — som "En konferensman" —
har inte gått obeaktade förbi utan gjort sin
verkan på djupet.
Urvalet i Stolpes antologi (från Geijer till
Gullberg) rymmer många glansfulla och djupa
ting. Det känns härdande att dyka ned i
Geijers täta satser — man förnimmer verkligen
"muskelkraften" som Fredrika Bremer talade
om hos en motsatsfylld och dock harmonisk
människa som står nära tingens hjärta. Kanske
hade Geijer ovanligt stora förutsättningar att
förstå balansen och spännvidden i
kristendomens etik. Fredrika Bremers spörjande inför
lidandet, Franzéns strålande psalmer med
deras himlastormande rytmik ger också lön för
läsarmödan. I sitt urval har Stolpe även
infört Strindberg, Selma Lagerlöf, Fröding,
vilka väl strängt taget inte skulle höra hit. Det
har blivit till stor fördel för boken, som
därigenom har fått med Infernos och
Purgatoriums skuggor i det annars alltför ljust
trosvissa. Nu finns här också det ärliga tvivlet
hos den som inte kan nå helheten för egen del
men söker den:
långt genom dödsrikets skumtgråa dal,
djupt genom Hyle, där djurtjutet skallar ...
Bland de moderna har Stolpe valt
företrädesvis sådana som genomgått så kallade
omvändelser och anslutit sig till en bestämd kristen
trosriktning. Det må vara försiktigast och
rättast så. Man saknar annars, oförklarligt, "En
konferensman", och tycker att den fromma
Harriet Löwenhielm med sin ovärldsliga
stämma borde ha stått som en syster bredvid
den ensamstående Hjalmar Gullberg. En
forskare som har skrivit själfullt, med fin
inlevelse och samtidigt instruktivt, om just de
psykologiska fakta som "Profeter och diktare"
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
