Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Ahnlund: Falskt och äkta bland historiens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALSKT OCH ÄKTA BLAND HISTORIENS KÄLLOR
en av "triumvirerna" från 1791, utgavs 1913
efter originalen i ett svenskt herrgårdsarkiv
av kammarherre von Heidenstam. En tysk
forskare, professor Glagau, anförde genast en
räcka bevis för att det icke stod rätt till med
hela saken. Han vann understöd av
framstående auktoriteter inom franska
revolutionstidens historia. Efter tjugu år, 1933, kunde
Alma Söderhjelm till full evidens uppvisa, att
breven dock voro äkta, fastän så fritt och
oförståndigt utgivna, att förfalskningsteorien
låter förklara sig. Det bör i rättvisans namn
tilläggas, att en svensk arkivman, Theodor
Westrin, redan 1914 kom till alldeles samma
slutsats, om han också av hänsyn till utgivaren
uttryckte sig mindre skarpt.
Från åren före världskriget antecknar man
anmärkningsvärt många politiska
förfalskningar. "Friedjungprocessen" var på sin tid
en europeisk sensation. Ett förspel utgjorde
den så kallade Agramprocessen 1909, slutande
med att ett stort antal serbokroatiska politiker
dömdes för högförräderi mot dubbelmonarkien.
Under rättegångens förlopp utvidgade den
österrikiske historikern Friedjung genom en
artikel i Neue Freie Presse anklagelsen till att
omfatta en rad hittills utomstående personer -—
han såg i allt detta ett led i agitationen för
det storserbiska riket. Ett tryckfrihetsåtal blev
följden. Friedjung framlade nu, för att styrka
sin sak, fotografiska kopior av hemliga serbiska
akter, som det österrikisk-ungerska
utrikesministeriet kommit över. Motparten lyckades
uppvisa, att flera av dessa akter måste vara
understuckna, och Friedjung, som hade handlat
i god tro, återtog nu sina påståenden. Det finns
flera sådana dunkla punkter i det aktmaterial
som sett dagen rörande Habsburgs och den
serbiska nationalismens mellanhavanden — man
kan här tryggt tillägga: på båda sidor.
En helt annan psykologisk bakgrund har
en ungefär samtidig affär, vari en ung
wienpublicist, Wilhelm Alter, utgör centralfiguren.
Alter hade 1910 och följande år offentliggjort
flera studier i adertonhundratalets diplomatiska
historia, som väckte uppmärksamhet, trots
somliga förbryllande detaljer. Så utkom 1912 en
stor undersökning av honom om 1866 års
tyskösterrikiska fälttåg och särskilt den roll, som
spelats av den olycklige härföraren Benedek.
Alter hävdade, att Benedeks kloka strategiska
dispositioner omintetgjorts av samvetslösa
intrigörer inom det högre armébefälet. Som bevis
åberopade han framför allt
dagboksanteckningar av en överste Tegetthoff, medlem av
generalstaben. Arbetet gjorde djupt intryck på
sina håll. En hel svit forskare och militärer
accepterade Alters uppgifter, bland andra den
berömde Schlieffen, tyska generalstabens chef.
Andra ställde sig avvisande. Den nyssnämnde
Friedjung presterade i januari 1913 en ytterst
hård, verkligt besvärande kritik, som kort och
gott utmynnade i kravet att dagboken måtte
granskas av fackmän. Två dagar därefter
ändade Alter med ett pistolskott sitt liv. Han
hade blivit svaret skyldig. Fallet är som flera
andra rent psykopatiskt: en svärmisk
Ehren-rettung, som inte längre skyr några medel. Att
Benedek fick bära mera av skulden för
nederlaget vid Sadova än han förtjänade torde också
vara rätt allmänt erkänt.
Det är förlåtligt, om den historiska kritiken
inte alltid anar tillvaron av förfalskningar,
skulle också bevisen tyckas klara nog, när
man väl blivit dem varse. Man förutsätter icke
gärna så grova funder av eljest välfrejdade
medborgare, helst i vår kyliga Nord. Men
ingenstädes är man fullt säker. Till julen 1924
utkom i Oslo ett digert arbete med titeln
"Slægts-Krøniker 1500—1800" av Fredrik Grønvold,
före detta fullmäktig i norska
kirkedepartementet. Boken fick ett smickrande mottagande
av fackkritiken, som angenämt berördes av den
rika familjetradition från fyra århundraden,
som här plötsligt flödade fram i breda
strömmar. "Den har ogsaa sin store historiske værdi;
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
