Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Johannes Edfelt: Agnes von Krusenstjernas ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES VON KRUSENSTJERNAS UNGDOMSDIKTNING
det tillägges också: "... älskar att glömmande
både tid och rum, skriva, skriva, skriva!!"
Och vidare heter det: "Har det stora
oförlåtliga felet att ej vara huslig. En sak som kanske
blir min olycka är att jag är trofast.’"
Om hennes drömmar och illusioner om
blivande författarskap vittnar också en
skoluppsats, skriven i Anna Sandströms skola i april
1911. Uppsatsämnet löd: "Mina
framtidsplaner", och Agnes von Krusenstjerna blottar i en
mening i sitt scriptum sina hemliga
förhoppningar, då hon säger: "Jag skulle helst vilja
skriva hela mitt liv!" Men så resignerar hon
och kommer till den honnetta slutsatsen, att
hon kanske bäst passar till lärarinna: "Jag
ville helst bli det för småbarn."
Impulserna till författarskap ha hos Agnes
von Krusenstjerna varit många, men en
synnerligen kraftig drivfjäder — det bestyrker
bland annat hennes dagböcker — har varit det
förhållandet, att hon var dotterdotterdotter till
Erik Gustaf Geijer.
Redan tidigt skymtar den store förfaderns
namn i hennes anteckningar. Nyårsaftonen
1910 citerar hon i sin dagbok en geijerdikt,
och hon återkommer — mellan beskrivningar
av baler och familjefester och utgjutelser om
flicksvärmerier och lantvistelser — till detta
förpliktande namn åtskilliga gånger i sina
dagboksanteckningar.
Våren 1911 ta hennes planer på
författarskap fastare form — man ser det av åtskilliga
anteckningar och utkast till berättelser. En av
orsakerna till dessa hennes försök att författa
sagor, dikter och skisser och fly in i en drömd
värld är tydligen en chock som den lättsårade
flicksjälen utsattes för genom någon
förolämpning från någon flickkamrat eller av föremålen
för hennes glödande flicksvärmerier. I en
anteckning den 26 november 1910 skriver hon:
"Min första sorg i livet"; och den 28 december
samma år talar honom "ett sår, tillfogat av
tanklösa tungor, simpla hårdhänta händer".
Såret vill inte läkas, hon känner sig förnedrad
och utlämnad, och tanken på att söka
kompensation i diktens värld återkommer sedan
ofta.
Den 11 februari 1911 skriver hon i
dagboken :
"Du vet inte hur mycket skada du gjorde
med ditt s. k. skämt. Du vet inte du, vad jag
har lidit. Du vet inte att du för mig har öppnat
en helt ny värld. En hård kall värld, en
värld så olik barndomens oskuldsfulla intet ont
anande värld.
Du har givit mig en helt annan syn både
på mig själv och människorna."
Den 24 februari heter det i hennes
anteckningar:
"När jag en gång blir ’stor’ skall jag skriva
en bok och den skall jag kalla ’Kornblixtrar’.
Var jag fått det namnet från vet jag ej, det
kom plötsligt en dag.
Jag skall kalla den så emedan den endast
innehåller små berättelser som framsprungit
ur hjärtats djup impulsivt och häftigt som jag
själv."
Ett litterärt uttryck får denna tidiga
desillusion i berättelsen "Solvända"; den handlar
om en flicka som ligger för döden. Också hon
har mött besvikelsen:
"Och så kom en dag då dina ögon öppnades
och du såg att det var en hård, syndig värld.
Då kunde du ej leva längre, då brast hjärtat.
Oh, ni onda människor, veta ni huru mycket
ont ni åstadkomma, om ej ni varit hade det
rena, oskyldiga barnet Solvända levat."
Den 1 mars 1911 samlar hon sig till följande
beslut:
"Jag Agnes von Krusenstjerna har denna
dag den 1 mars 1911 beslutat (ej lovat) att
en gång giva ut ’Kornblixtrar’ och visa de
som bragt så mycken sorg över mig, hur jag
led, då få de veta det."
Och den 16 mars samma år heter det i
samband med en underrättelse om att Anna
Hamilton Geete tilldelats ett litterärt stipendium:
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
