Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Människans lyte
W. SOMERSET MAUGHAM: Människans
slaveri. Översättning av Lisbeth och
Louis Renner. Bonniers
1943. 15:—.
Bildningsromanen är lika mycket en engelsk
specialitet som passionsromanen är en fransk.
Det är betecknande att den passionshistoria,
som utgör en ledtråd i Somerset Maughams
stora, 1915 utkomna roman "Människans
slaveri" ("Of Human Bondage"), inte
behandlas i den grekiska eller den klassiska
franska tragediens stil som någonting i och
för sig oundvikligt, en gudarnas eller ödets
skickelse som slår människan med blindhet
och för henne till avgrundens brant för att
lämna henne där, de dödliga till varnagel.
Det är det gradvisa fjärmandet från
avgrundsbranten som romanen skildrar. Samtidigt som
huvudpersonen från sin första ungdoms
barnatro utvecklar sig till en allt större skeptiker
och pessimist i det teoretiska blir han också,
trots sin ödestro, en allt större optimist i det
praktiska och står mot slutet av boken ganska
stadigt med sina två ben på jorden, om också
det ena fortfarande är något kortare än det
andra. Denna dubbla utvecklingskurva
förefaller typiskt engelsk och man tänker under
läsningen av Somerset Maugham ofta på
besläktade skildringar, alltifrån "Tom Jones"
till "The Way of all Flesh" och
Clayhanger-serien.
Sådana engelska romaner har i allmänhet
ganska likartade ingredienser. Där är de
dystra barndomsupplevelserna, familje- eller
förmyndarförtrycket, skolan med dess
pennalism, de första religiösa tvivlen och den
växande samvetsnöden, kontakten med det
praktiska livet och de första erotiska
upplevelserna, kampen för en plats i samhället,
den på en gång nedbrytande och
uppfostrande passionen för ett ovärdigt föremål mitt
i londonvardagens ändlösa grå, och
småningom, som en belöning, den i viss mån
återvunna friheten, en måttlig framgång i livet,
en relativ samvetsbalans och en kanske inte
så brinnande men säker och pålitlig
kärlekslycka. Därmed är kretsloppet fullbordat och
romanhjälten har, från att ha stått i en
romantisk opposition till sina uppfostrare, själv tagit
en plats i uppfostrarnas led. En generation har
lagts till den gamla, lite klarsyntare — eller
snarare med en annan syn — lite mindre
fördomsfull — eller snarare med andra
fördomar. De engelska bildningsromanerna, och
Somerset Maughams bland dem, är egentligen
skildringar av generationsväxlingen. Mr
All-worthys myndling har blivit mr Allworthy.
I "Människans slaveri" finns alla de ovan
nämnda ingredienserna med. Philip Careys
prästerlige farbror, som i en självbelåtet
ädelmodig missbelåtenhet får ta hand om den
föräldralöse pojken, är en blekare,
eftervik-toriansk replik av den praktfullt
ofördragsamme Theobald i Samuel Butlers stora
roman och även de båda passionshistorierna
har sina likheter fastän Somerset Maughams
version som sig bör fått den vulgärare prägel
som hör samman med de nivellerade
storstadsmassornas tidevarv. Till allt detta
kommer emellertid som ett tonartsförändrande
element huvudpersonens lyte. Philip Carey har
klumpfot och det modifierar ganska mycket
hans psykologiska ekvation. Han är född ofri
i sitt förhållande till människorna. Gången
av hans förbindelse med servitrisen Mildred
skulle inte varit densamma utan denna
bundenhet, den alltifrån barndomen inympade
överkänsligheten i samband med hans
van-skapta fot. Hans känslor för den kalla, ytliga,
halvkriminella men på något vis inte
obetydliga flickan genomgår alla stadier från
häftigaste åtrå till ett slags resignerad
undergivenhet, godhet blandad med tillkämpad, en
smula vacklande likgiltighet och slutligen, när
hon hamnat på gatan, medlidande med
underton av vämjelse och avsky. Men han blir aldrig
riktigt fri från henne, lika litet som han blir
fri från sin fot, och han står ständigt beredd
att återupptaga den brutna kontakten under
en eller annan förevändning, om det så vore
den allmosa man ger en tiggare eller den
hjälp man ger en döende. Hon har blivit hans
själsliga klumpfot. Den relativa friheten når
han först i en stund då han — mer eller
mindre — lyckas identifiera sitt lyte med
mänsklighetens:
"Han var inte längre bitter över sitt lyte
som gjort livet så svårt för honom. Han visste
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
