Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Beyer: Gamla brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
han haft vissa förhoppningar om, inte längre
var möjlig för honom att få. Själv trodde han,
att avslaget berodde på hans judiska börd.
Från Köpenhamn var han utestängd, och han
kämpade en hård kamp för brödet i sin halvt
frivilliga, halvt ofrivilliga landsflykt. "De veed,
jeg har ingen anden Indtægtskilde end min
Pen", skriver han på ett ställe i brevet — och
tillfogar en karakteristisk vändning om att han
inte kan slå sig fram "ved den rygradsløse
Holdning, som i denne skjønne Verden altid
finder sin Løn". I denna något irriterade
sinnesstämning, som inte borde kunna förvåna
någon människa, kommer han in på de
angrepp, som kort förut i den danska pressen
riktats mot Erik Skram på grund av en erotisk
skildring, och hans vrede över att ha fått se en
av sina vänner plumpt behandlad föranleder
en hetsig passus mot dessa journalister, som
"i Almindelighed Intet kan og fører et svinskt
Liv". Det är honom obegripligt, hur en sådan
herre kan vara nog fräck att beskylla en ärlig
skribent för immoralitet, så snart förhållandet
mellan könen beröres, likgiltigt i vilken anda
det sker. Därpå kommer den av Fredrik Böök
citerade meningen: "Men jeg fører blandt
andre smukke Insignier en Bøddeløxe i mit
Skjold og ve de Herrer (det vill säga de
hycklande journalisterna) naar jeg engang skulde
komme tilbage og vinde nogen Magt." Det är
detta förtrytelsens utbrott — till på köpet
nedskrivet i hastigt mod i ett brev till en god
vän — som nu skall bevisa, att Georg Brandes
umgicks med planer på en totalitär diktatur!
Uttrycket förekom inte på Georg Brandes’ tid.
Men det förekommer nu, och vi vet alla, vad
det konkret betyder — därav kan man sluta
sig till vilka idéassociationer Böök vill väcka
hos sina läsare, då han här använder det i
figurlig bemärkelse. Ty han vill väl dock inte
söka inbilla oss, att talet om bödelsyxan i Georg
Brandes’ brev skall fattas i bokstavlig mening?
Detta enda exempel — och exemplen skulle
kunna mångfaldigas — ger en liten antydan
om vilka förvrängningar en dylik privat
korrespondens kan ge upphov till. Då sådant kan
ske i svensk kritik, förstår man, hur mycket
ömtåligare situationen måste vara i Danmark.
Därmed är naturligtvis inte förnekat, att det
också i dessa volymer finns åtskilliga glimtar
av den geniets "Smaalighed", om vilken Georg
Brandes själv talar i sin essay över Søren
Kierkegaards efterlämnade papper. Men där
finns ingenting, som gör, att vi måste i något
väsentligt avseende revidera vår bild av Georg
Brandes’ personlighet. Tvärtom växer han för
våra ögon. Det glöder och glimmar i dessa
brev av samma andliga vitalitet som i hans
skrifter. Stilen håller han oföränderligt fast
och klar, även när det är fråga om
meddelanden, nedkastade i flygande fart någon
nattlig timme efter en lång, krävande arbetsdag
— denna vidunderliga stil, som på en gång
var så förnäm och hade en så fin inre musik.
Men samtidigt ger hans brevväxling
någonting mera — en rikare dokumenterad bild än
vi förut haft av Georg Brandes’ betydelse för
den samtida författargenerationen. "Min Lod
i Livet", skriver han 1879 till Kielland, "er for
en stor Del bleven den at puste en vis Flamme
frem i andre Mennesker", och om denna hans
inspirerande verksamhet i det fördolda berättar
var och varannan sida i dessa volymer. Brev
och böcker strömmade in över hans
arbetsbord, och han svarade med brev, fulla av goda
kritiska råd. Ett tack för ett
dedikationsexemplar formade sig för honom helt naturligt till
en öppenhjärtig kritik av arbetet. Han var
outtröttlig i att hjälpa och vägleda. Talrika är
också de tacksamhetsbrev, som man finner i
samlingen, och som i någon mån kontrasterar
mot hans känsla av att inte vara tillräckligt
uppskattad. Betecknande är Holger Drachmanns
ord, att han verkade som "Foraaret i egen
Person, inciterende, agiterende, fuld af en
uendelig skabende Kraft". "De lærer os at
812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
