Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
London klarade eldprovet, menar Weaver,
därför att staden aldrig upphörde att arbeta. Det
var Hitlers avsikt att hindra London att spela
sin roll som Storbritanniens centrum, men han
förmådde det inte. Det är intressant att se, hur
Weaver med all sin avsky för blodsutgjutelse
tillerkänner kriget uppfostrande betydelse. Han
har vackra ord att säga om hur "murar
människor emellan" bryts ner, när de ställs inför
"en gemensam stor fara".
De resonemang, som mr Weaver har strött
in här och där mellan skildringarna, måste sägas
vara alltför voluminösa i betraktande av
innehållets tämligen självklara beskaffenhet. Där
finns visserligen ingenting att ondgöra sig över,
men heller ingenting särskilt slående. De
snärtar, som hela boken igenom ges åt den
Baldwin-Chamberlainska "appeasement"-politiken är
tydligen högst betecknande för vad vakna och
intelligenta engelska tidningsmän tänkte och
kände under åren 1936—39.
Ragnvald Lundströms översättning är bra.
Om man skulle anmärka på någonting, så skulle
det vara, att översättaren på många ställen har
respekterat författarens metod att sätta
likhetstecken mellan Europa och den europeiska
kontinenten. Tyskar och britter tycks vara rörande
ense på denna punkt, men de tar fel.
Storbritannien är naturligtvis ett europeiskt land.
Åke Thulstrup
Den ryska romanen
Janko Lavrin: An Introduction to the Russian
Novel. Methuen & Co. London
1942.
På engelska språket existera en hel del
goda översikter över den ryska litteraturen.
Framför allt böra då prins Mirskys
handböcker nämnas. "Contemporary Russian
Literature 1381—1925" är inte bara en
tillförlitlig uppslagsbok: författaren formar sina
presentationer av de skilda författarna till
insiktsfulla essayer, vittnande om självständig
litterär uppfattning och god smak. Professorn
vid University of London, Gleb Struve, har
författat en bok, som kompletterar Mirskys
översikt. Struves "Soviet Russian Literature"
har flera förtjänster, men man kan inte värja
sig för ett intryck av att dess enskilda vär-
deringar tåla att synas i sömmarna en smula.
Författarens värdeomdömen äro oftast
synnerligen kategoriska. Genom att han aldrig
meddelar citat har läsaren heller ingen
möjlighet att bilda sig ett eget omdöme om den
behandlade litteraturen. Där finns slutligen
en del detalj fel, några av ganska löjeväckande
art. Ett exempel, nyligen framdraget av
Herbert Marshall i en bok om Majakovskij: på
tal om poeten Bezimenskijs dikt "Poem om
kärlek" säger Struve, att diktaren däri kallar
Dante Alighieri för "en son av en hynda". I
själva verket står i den nämnde poetens dikt
inte ett ord om Dante. Däremot talar skalden
i fördömande ordalag om provokatören
D’Anthés, han som dödade Pusjkin i duell____
Janko Lavrins bok "An Introduction to the
Russian Novel" förefaller vara en hygglig och
användbar rysk litteraturhistoria, kortfattad
men behändig, måttfull i sina omdömen, klokt
avvägd i sin disposition av det rika
materialet, som sträcker sig från Nestorskrönikan och
fram till den nuvarande tidens "socialistiska
realism". Författaren — som tidigare
publicerat självständiga studier över Gogol och
Tolstoj — ger först en koncentrerad översikt
över den ryska epikens manifestationer fram
till Nikolai Karamzin, som markerar
övergången från den pseudoklassiska till den
sentimentala epoken. Karamzins "En rysk
resenärs brev" var det första verk, som helt
be-geistrade hela den då unga generationen. Den
är i allo modellerad efter Sternes
"Sentimental Journey". Men först med Pusjkin och
Lermontov begynnes en romandiktning som
har intresse också för vår tid. Pusjkin är
naturligtvis först och främst den i glans och
lyrisk mäktighet oöverträffade skalden; men
hans betydelse som romanförfattare kan heller
inte underskattas. Både han och Lermontov
skapade prosaverk av den sedermera i
Ryssland så omhuldade familj ekrönike-typen.
Versromanen "Eugen Onegin" fick det största
inflytande på den kommande prosaromanen:
Tatjana hos Pusjkin blir prototypen för den
lätt idealiserade ryska kvinnan, medan Onegin
själv blir modell för den "överflödiga"
människan, vars varianter vi kunna följa hos
Lermontov, Turgenjev, Gontjarov, Tjechov och
fram till revolutionsepoken.
Om 1820-talet framför allt var den stora
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
