Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
därför att de inte kan bryta sig genom
stängslen, in till dem hos vilka de vill vara. Tjechov
ser på kurragömmaleken med en aldrig svikande
förståelse men utan att tränga sig på och vilja
leka försyn. Han vet att det är så och måste
så vara, han fördömer sällan helt de som är
olyckliga genom sin självupptagenhet och han
ömkar inte på ett närgånget sätt dem som är
det genom sin otillfredsställda längtan. Sådant
är livet, betrakta det skeptiskt men med ömhet,
le åt det gudomligt löjliga i skådespelet men
inte hjärtlöst, lägg märke till hur skönt och
hemlighetsfullt mönstret i livets väv tecknar sig!
Blancheteaterns föreställning regisserades av
Harry Roeck Hansen med Jura Tamkin som
rysslandsförtrogen medarbetare. Det är första
gången som svenska skådespelare ger sig på
uppgiften, och i stort sett får resultatet betraktas
som lyckat även om det lilla scenutrymmet som
vanligt lade hinder i vägen och
repetitionsarbetet åtminstone till premiären inte hunnit
åstadkomma det väloljade ensemblespel som
Tjechov förutsätter. Den ryska atmosfären var
dock förvånansvärt illusorisk i fråga om allt
det yttre, och den genomträngde också spelet på
de flesta händer. Esther Roeck Hansen var inte
alldeles idealisk i Andrejevnas roll, för ungt
vacker, för hårt spänd. Figuren var tydligt
inlärd och grep inte tag om en. Gavle var
däremot överdådig som den av idéflykt angripne
brodern, en ekebykavaljer som utan illusioner
beredde sig att bli en (säkerligen gnisslande)
kugge i samhällsmaskineriet. Helge Hagerman
hade exteriören och sin tröga kroppsliga pondus
för sig som Lopahin, men fråga är om han inte
väl kraftigt underströk det aviga hos figuren.
Avig så det förslog var också Claes Thelanders
student, ypperlig i mask och plastik, bra så
länge han skulle vara hämmad och besvärad
men inte fullt övertygande i de lyriska
utbrotten. Gunn Wållgren är också bäst (= mycket
bra) i de vardagliga scenerna; när hon släpper
på känslorna sorlar stämman på ett för mig inte
alldeles njutbart sätt. En söt och säker debutant,
Inga Landgré, utförde Anjas långtifrån lätta
roll. De smärre rollerna var över lag väl besatta:
Riégo och Deurell har redan nämnts, men man
antecknar gärna även Olle Hilding som
bokhållaren Epihodov, Anna-Lisa Baude som den
fingerfärdiga guvernanten, Dagny Lind som den
kärlekskranka husan och Åke Uppström som
pomaderad lakejlymmel. Georg S vensson’
Onkel Vanja av Anton Tjechov. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Tjechovstilen innebär som ibsenstilen en
av-slöjningsteknik. Men hos Ibsen stå människorna
skarpskurna från början; avslöjningen gäller
bakgrunden och förhistorien i den konflikt, vars
upplösning vi få bevittna. Hos Tjechov läggs
omvänt konflikten tämligen klar från de första
scenerna — den är för övrigt ej så
komplicerad — och avslöjandet gäller människorna:
deras inre liv och nyanserna i deras inbördes
relationer, som mest bestå av hopplösa
förälskelser och hopplöst hat. Slutscenen syftar
också mindre att leda fram till någon egentlig
uppgörelse, utan fastmer till en åskådarens
inlevelse i och försoning med den bisarra värld,
som är människornas i skådespelet.
Karakteristiken gäller givetvis i mindre grad
farserna, men i hög grad "Onkel Vanja". Man
kan ju också uttrycka saken så, att Ibsen är
pro-blemiskt och Tjechov psykiskt inriktad —
varvid man i den förra termen får innesluta främst
de etiska och sociala aspekterna på människors
handlingar, och i den senare utom vanligt
psykologiskt (man frestas säga psykopatologiskt)
intresse jämväl den universella medkänsla och
lidandesmystik, som förenar Tjechov med andra
stora representanter för den ryska litteraturen.
Den rikare psykologien är givetvis orsaken
till att Tjechov verkar så mycket modernare än
Ibsen, trots att hans rent dramatiska föredrag,
med monologer och mestadels duoscener,
egentligen har ålderdomligare prägel.
Onekligen är det genant att en dramatiker av
Tjechovs världsmått och ställning ej mer än en
eller ett par gånger spelats i Sverige under de
tjugu åren 1923—41! Man brukar skylla på
att atmosfären i hans stycken är så specifikt
rysk, och att Stanislavskij en gång återgav den
så mästerligt, att man blygs försöka
konkurrera. Men inbillar man sig då att ryssarna
åstadkomma något äkta norskt, engelskt eller franskt
när de spela "Peer Gynt", "Syrsan vid härden"
och "Kameliadamen"? Då tar man fel. Men de
spela dem! — och med mästerskap och
förtjusning.
Dess bättre synes nu den dumma blygheten
bruten, och efter framgångarna både i
Stockholm och Göteborg får man hoppas att den är
definitivt borta. Ty "Onkel Vanja" måste i
Helge Wahlgrens regi beteckna? som en klar
i BLM 1944 iii
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
