Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Arthur Koestler: Blandad transport. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANDAD TRANSPORT
trakterna i våra berg — det är bara vassa
klippor och kalk och stenar, ett landskap lika
dött som en krater på månen. När det så
småningom blev ljusare, såg vi först ingenting
annat än ojämna klippblock, sluttningar täckta
med grus samt himlen. Sedan, när markdimman
lättade, fick vi se de båda transportvagnarna.
De såg jättelika ut och liknade vagnar för
möbeltransport. De stod ensamma och till synes
meningslöst på vägen som ledde till kanten av
kalkbrottet. Vi hade hört rykten om sådana
där bilar, men vi visste ingenting säkert, deras
avgasrör såg fullt normala ut. De stod i en
krök av vägen, utan någon mänsklig varelse
i närheten, alldeles för sig själva, och deras
släckta lyktor pekade mot himlen.
Vi stod i många timmar på det där
sidospåret och ingenting hände. Solen steg högre,
och alla klipporna och stenarna började hetta
och luften över spåren började vibrera och
koka. Stanken i vår vagn blev faktiskt mycket
svår. Över våra huvuden hörde vi ett krafsande
och hackande, och efter en stund fick vi klart
för oss att det satt hela svärmar av stora fåglar
på taken till vagnarna, troligen ditlockade av
stanken från tåget. Vi såg dem kretsa och segla
bland klipporna. Då och då klamrade någon av
dem sig fast vid vårt ventilgaller, hackade med
sin hårda näbb genom hålen och flaxade med
vingarna. Jag hade aldrig sett sådana fåglar
förut; de hade kala likhuvuden och långa,
rynkiga halsar som påminde om en plockad hönas.
Vi försökte slå ihjäl dem med vad vi råkade
ha i fickorna, men de kom alltid undan.
Våra vaktare gick ner i kalkbrottet när det
började bli hett, efter att först ha ställt upp en
kulspruta ovanför kalkbrottet. De hade
matkorgar med sig och slog troligen läger
någonstans i skuggan där vi var utom syn- och
lukthåll. Och så gick timmarna, tomma så när som
på hettan, stanken, gruset och fåglarna. Först
försökte vi komma i kontakt med de andra
vagnarna, för vi trodde att de andra visste mera
om vad de tänkte göra med oss. Men man måste
skrika mycket högt genom ventilgallren för att
bli uppfattad eller förstådd i vagnarna intill,
för alla gallren satt på vagnarnas sidor, och
efter en stund iddes ingen längre. Hela tåget
tycktes vara dött eller sova.
Vid middagstiden började kvinnorna i en av
vagnarna skrika. Först var det bara en eller två
röster, sedan hela vagnen, och fåglarna på
vagnstaken flög upp. Jag har hört män tjuta
när de blev piskade eller man gjorde någonting
annat med dem, men det här var något helt
annat. Det här skriandet sköt rakt igenom ens
hjärna och kom en att skälva och skaka av
lust att stämma in i tjutet med sina lungors
fulla kraft och hoppa omkring och slå huvudet
i vagnens järn väggar. Några av oss trängde sig
fram till gallret och skrek skällsord till
kvinnorna. Efter en liten stund kom vaktmanskapet
rusande från kalkbrottet och sköt i luften med
sina pistoler. Men de vågade inte öppna vagnens
skjutdörrar utan hämtade en slang från tendern,
ledde upp den till en tank på taket till
zigenarnas vagn och spolade vatten på kvinnorna
tills de lugnade sig. Senare fick vi höra att en
av kvinnorna i vagnen, en sjuksköterska som
hade blivit dekorerad i kriget, hade smugglat med
sig en rakkniv. Det var många flickor i vagnen
som hellre ville dö än komma på en bordell,
men de visste inte hur. Därför erbjöd sig
sköterskan att hjälpa dem att öppna pulsådrorna
och hade redan gjort det på ungefär ett dussin,
som satt uppradade i ett hörn av vagnen och
väntade på att dö och kräktes, medan andra stod
i kö. Men andra av kvinnorna var rädda att
de skulle bli straffade om de inte rapporterade
vad som pågick. De hade gjort invändningar
och grälat hela tiden, och slutligen försökte en
av kvinnorna ta rakkniven ifrån sjuksköterskan.
Självmordsgruppen försvarade henne, och det
blev ett slagsmål varvid en av flickorna blev
knivskuren i ansiktet och började skrika, och
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
