Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Emmanuel d’Astier: Sju sommardagar. Paris augusti 1943. Från franskan av Victor Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJU SOMMARDAGAR
sera den mest berömda rymningen i Paris, säger
med dystert tonfall: det är så där man blir
fast — när man tystnar mitt i ett samtal.
Torsdag
Justine knackar tre gånger på dörren innan
hon kommer in. Trots den varma årstiden bär
hon en svart spetsklänning och ser ut som en
spansk dansös i en dålig film.
— Sully avrättades i går morse.
Det var väl vad man kunde vänta. Han hade
varit i tyskarnas händer en månad. Det är
spännande, men levande kommer jag aldrig från den
här historien, brukade han säga sedan han fått
i gång sin stora sabotageaktion. Dödsbudet kom
därför ingalunda som någon överraskning och
ändå kände jag en sådan där sugning i
maggropen.
— Jag bara hoppas att han fick se solen en
sista gång, sade Justine.
Jag kunde mycket väl föreställa mig hans
sista stund. Sully var en inbunden och enveten
idealist. Han tyckte inte om leverop och sånger.
Han nöjde sig säkerligen med att mumla något
för sig själv. Exempelvis: Dom fick mig fast,
men jag har i alla fall sett nog för att veta att
dom går åt h—te.
Han var säkert djupt bedrövad över att inte
ha hunnit avsluta andra delen om numenerna.
Han undervisade nämligen i filosofi.
Justine och jag lunchar på Bifteack Pommes
Frites. Där finns det för dagen varken biffstek
eller stekt potatis, men däremot en oskyldig
omgivning. Justines närvaro verkar lugnande på
mina nerver. Hon låter alla förstå att hon är
förälskad i mig.
När vi efter lunchen’ kommer till hörnet av
Rue Fontaine stampar hon otåligt mot
stenläggningen med sina träskor. För att skingra den
sorgsna stämning som uppstått genom
dödsbudet säger hon beslutsamt:
— I morron får det bli luftombyte. Folk har
sett för mycket av ert hidalgohuvud och min
tyllklänning i de här trakterna ...
Fredag
Madame Feston, den gamla dam hos vilken
jag bor, finner sig i alla slags faror med en så
överlägsen min att faran tycks ha fått respekt
för henne. (Nef, som tillsammans med mig
odlade konsten att rymma ur landet, kallade
sådant för baraka. Baraka är inget dåligt system,
någonting i stil med couémetoden. Man tror på
den, och när så döden kommer — för den
inställer sig i alla fall förr eller senare — så
glömmer man bort att barakan misslyckats helt
enkelt därför att den plötsliga åsynen av tingens
baksida bländar en.)
Madame Feston startade 1941 en officin för
falska identitetspapper. När hela hennes personal
åkte fast och skickades till fängelset i Fresnes
gav hon upp yrket. Men hennes ladylika
självsäkerhet och fräckhet tycks ha imponerat på
Gestapo och "dom" släppte henne. Sedan dess
slänger hon omkring sig spydigheter så ogenerat
att både Gestapo och säkerhetsbrigaderna har
tröttnat på hennes frispråkighet. De betraktar
henne som en gammal fjolla.
När jag hade klätt mig på fredagsmorgonen
fann jag henne lutad mot balkongräcket i femte
våningen, mera upptagen av vad som försiggick
på "hennes" Rue Chevalier de la Barre än av
utsikten över Paris. I sin morgonrock såg hon
ut som en gammal fet katt som låg på lur efter
en mus. Hennes tystnad var anmärkningsvärd.
— Vad är det fatt?
— Mina små kamrater står där nere.
— Vilka?
— Herrarna från Gestapo som förhörde mig.
Ser ni den svarta bilen där nere — den långa
med panamahatten var värst. Jag undrar om
dom tänker komma opp ...
Hon är nyfiken som en gammal
portvaktskäring och bryr sig inte om att sätta sig i säker-
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
