Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Nils Beyer: Dramat på den vita duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMAT PÅ DEN VITA DUKEN
teater? Är det inte ett glädjande tecken på
utvecklingsmöjligheterna i denna konstart, att det
fotografiska arbetet blir alltmer raffinerat, och
att filmen därigenom kan höja sig över vad
Rune Waldekranz kallar "naturalismens för all
del hedervärda men dock lägre nivå"?
Jo, utan tvivel! Men jag tror samtidigt,
att filmens egentliga gebit är och bör vara
den realistiska människoframställningen och det
fängslande skådespelet. Och att jag betonat
dessa bägge sidor hos filmkonsten, beror på
att den utveckling man kunnat spåra hos filmen
under senare tid just har börjat ge löften om
att det litterärt värdefulla skådespelet är på
framväxt. Det filmen mest saknar, är inte
fotografer med magiskt foto och durkdrivna
regissörer, som kan berätta en handling i
fyndiga bildväxlingar. Det är goda dramatiker. Just
i fråga om filmens innehall, det Utterära
underlaget för all den tekniska fulländningen, synes
det mig vara av största vikten att sätta in sina
framtidsförho p pningar.
Det magiska fotot och belysningens trollmedel
kan ändå inte bli något annat än ett artistiskt
pius till det fängslande och meningsfulla
filmskådespelet. Vad betyder i den just nu så
populära sherwoodfilmen "Den förstenade skogen"
de underliga ökenscenerierna runtomkring
filmens handling mot handlingen själv, den
dramatiska situationen, de makalösa dialoger, som
författaren gett Leslie Howard och Bette Davis?
Hade inte filmen varit några år gammal, skulle
kanske dessa ökenscenerier varit än mera
raffinerade och suggestiva. De skulle dock inte ha
blivit mer än en effektfull levande inramning
till det dramatiska innehållet i filmen, kanske
i bästa fall en förklaring till det. Men det är
vackert så.
"Spelfilmen är till sitt väsen en född lögnare",
utropar Rune Waldekranz, "en sagoförtäljare,
som ofta nog ger katten i naturalismens
skolmästaraktiga paragrafer." Det kan vara, att det
så förhåller sig. Men frågan är, om detta skall
räknas filmen till godo eller till ondo. Är det
inte förljugenheten i så mycken film, som
kommit kritiska sinnen att vända den ryggen?
Och är det inte just den genomgående svagheten
i den film, som framför allt borde ligga
Waldekranz om hjärtat, nämligen den svenska, att
scenarioförfattarna så ofta saknar elementär
kunskap om "naturalismens paragrafer" eller
rättare sagt om dramats teknik. Deras manuskript
har saknat den dramatiska stringens man bör
fordra av ett skådespel på den vita duken
likaväl som på scenen, de har saknat mänskligt liv,
och de har saknat trovärdighet i djupare mening.
Just detta fanns hos de naturalistiska diktarna,
och det är inte skolmästaraktigt att
rekommendera ett studium av deras pjäsers uppbyggnad.
Fördenskull behöver man inte glömma den
gamla satsen, att det inte finns några regler
utan undantag. Caesar supra grammaticam. Man
har bara litet svårt att just nu upptäcka några
"caesarer" bland våra svenska filmförfattare.
675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
