Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS VILLIUS
SJÖRESA
Innan båten gick hann vi hoppa in på ett
kafé nere vid hamnen. Det var Birgitta och jag
och vi beställde in kaffe och wienerbröd. Det
var ett mörkt, ganska snuskigt ställe och i
hörnen satt de och drack öl. En servitris i solkig
vit sidenblus satte fram åt oss, och just då kom
det in en karl genom dörren. Han var sjaskigt
klädd. Han började gå omkring i lokalen och
bjuda ut tidningar som han hade i en bunt
under armen. Han kom fram till vårt bord, tog
en tidning ur bunten, sträckte fram den och
nickade upprepade gånger med huvudet. Hans
hand darrade hela tiden. Han såg förstörd ut
i ansiktet.
— Vi ska inte ha något, sa Birgitta.
Jag tog tidningen och såg på den. Det var
nån sorts religiös tidning. Jag hade aldrig hört
talas om den. Jag betalade mannen och
stoppade tidningen i fickan, och han fortsatte. Borta
i hörnet var det en storväxt med snaggat rött
hår som sa:
— Springer du här igen med dina jävla
blaskor!
Mannen schufsade förbi bordet i hörnet med
sin vingliga, släpande gång och när han kommit
alldeles förbi hävde sig den rödhårige lite på
armarna i stolen, tog sats och sparkade till den
här mannen där bak. Han snubblade och föll
omkull på alla fyra. Det hördes ett skratt.
— Ut med dig, tiggarjävel, sa den rödhårige.
Mannen kom på fötter och skyndade sig ut
som en hund. Några skrattade igen. En av de
fyra männen vid den rödhåriges bord, en liten
en, sa nu:
— Det där var förbannat fegt.
Den rödhårige böjde sig framåt över bordet
och slog snabbt till den lille över munnen med
utsidan av handen. Vi såg hur den lille blev
svart i ögonen, hur han reste sig upp och sprang
fram mot den rödhårige och besinningslöst
mättade ett slag och sedan hur den rödhårige, vant
och parerande, med all kraft sköt upp sitt knä
i den andres ljumske. Han skrek till och vek
sig. Man vet vad det träffar och hur ont det gör.
De andra två vid bordet satt och flinade. Den
rödhårige gav dem ett tecken och de reste sig,
drog upp den lille och gick ut, skjutande honom
framför sig. De kom förbi vårt bord. Den lille
gick framåtböjd med händerna på magen och
det rann blod från hans spräckta läpp.
— Det är väl bäst vi går nu, sa Birgitta. Hon
hade suttit och sett på hela tiden och hon
verkade oberörd, kall, nästan en smula förtjust. Jag
betalade kaffet. Vi gick ut och tog gatan ner
till hamnen. Båten hade ångan uppe. Vi gick
uppför landgången, gick över däcken fram till
fören och ställde oss där vid relingen och såg
ner på kajen. Där stod en hel del folk. Båten
börj ade lägga ut efter en stund och människorna
började vinka med näsdukar. De skulle få hålla
på att vinka tills båten hade hunnit så långt ut
att det inte var någon idé att vinka längre,
och vid det laget skulle de vara ganska trötta
i armen. Jag var glad att inga var och följde
av oss.
Jag stod och såg ner på det smutsigt
oliv-färgade vattnet som var fyllt av skräp, träbitar,
kolapapper och tidningar. Båten la ut med
745
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
