Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Westerås stifts herdaminne av Joh. Fr.
Munck-tell. 1843—46.
En ung kritiker skrev en gång en artikel om
outnyttjade litterära ämnen, med särskild adress
till de svenska författarna. Den innehöll, vill jag
minnas, en hel katalog av fyndiga uppslag. Och
ändå torde detta slags rådgivning höra till det
minst fruktbara man kan företa sig i andens
värld. Ty just själva valet av ämne hör till det
intimaste, det mest hemlighetsfulla i den
skapande begåvningen och till det som minst av
allt kan dirigeras utifrån. Det förblir i stort sett
otillgängligt för analysen vad det beror på att
en viss moralisk konfliktsituation hos en viss
diktare trycker på den produktiva spännfjädern
eller varför "en höstkvällstöcknig hed" tänder
den skapande stämningen hos en annan.
Somliga böcker utövar emellertid sin
förnämsta lockelse på oss just genom att
tillhandahålla ämnen, utkast till romaner. Det gäller
särskilt om personhistorisk litteratur. "Westerås
stifts herdaminne" av prästen Joh. Fr. Munck
-tell är ett verk av det slaget. Åtskilliga
regndagar under åtskilliga somrar har jag på mitt
bergslagiska sommartillhåll tagit ner de tre
volymerna ur bokhyllan och fördjupat mig i
dessa andliga herdekarakteristiker från
reformationstiden och framåt. Och ofta har jag då känt
mig förvandlas till ett slags passiv
romanförfattare, med trådarna i min hand till ett otal
romaner, spännande och fredliga, dystra och
ljusa, uppbyggliga och varnande. Öden och åter
öden stiger upp ur det skumma förflutna och
flätas ihop till ett stort panorama. Att det blir
så beror naturligtvis till en del på stoffet självt
men utan tvivel också på en ovanlig förmåga
hos Muncktell att även i helt korta biografier ge
den gripande eller målande detalj, det
karakteristiska citat ur ett gammalt dokument som
suggererar fram en miljö, ett öde. Och bakom
värderingarna märker man en mycket rättvis,
frisinnad och human personlighet.
I ett klokt förord säger sig författaren inte
kunna följa den vällovliga principen att om de
döda säga endast gott: det är i stället
sannfärdigheten som får bli hans ledstjärna.
Skönmålning har det inte heller blivit, snarare
häpnar man ofta över de bistra interiörerna, där
kristendomens milda lära har brutit sig mot ett
urberg av hedniskhet. Sträv, krigisk, barbarisk
och vidskeplig är ofta bakgrunden; prästerna
har fått sitt elddop på slagfältet och i ämbetet
medfört martialiska seder. Somliga församlingar
ansågs så hårdarbetade att prästen måste
använda järnhandskar. Det heter om herr Anders
den digre, en före detta predikomunk som 1532
blev kyrkherre i Moia, att han tuktade de styva
morakarlarna såsom Simson de filistéer,
uppväckande vördnad och farhåga genom själva
sin "grova kropp och resliga ställning".
Omkring hundra år senare sprider sig
trolldomsväsendets hysteriska farsot som en brand i
Dalarnas bygder, och biskopen själv, Troilius,
hör till de vidskepligt troende. Mitt under
pågående gudstjänst, berättas det från Älvdalen,
hade några genom kyrkfönstret sett en kvinna
med sina getter helt vackert spatsera på älven.
Församlingsherden Elfvius, som förefaller ha
varit en vek och vankelmodig man, var inte
kapabel att reda upp förvillelserna, han led
djupt "både av satans makt och konster, på
vilka han starkt trodde, och med de olyckliga,
dem han beklagade som sina förlorade åhörare".
Men många enklare präster ute i bygderna hade
i fråga om trolldomssjukan ett upplystare
förstånd och modigare hjärta än sin förman
biskopen. Det faller ett ljust skimmer omkring
komminister Johan Avelins ovärldsliga gestalt, de
olyckliga kvinnornas vän, försvarare och trägne
besökare. Avelin var en gång på väg för att
trösta de fängslade, han möter biskopen som
frågar: "Vem är Ni?" Svar: "Jag är en ringa
Herrans tjänare", varpå biskopen genmälde:
"Nej, en satans tjänare är den som kan försvara
så uppenbara djävulens gärningar."
Buskowius, Cuprimontanus — bakom de halvt
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
