Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
folk utan att godmodigt driva med dem. Allt
tyder på att en aristokrat fört pennan. Då man
dessutom vet att dramerna oftast omarbetades
för att passa på scenen förefaller
stratfordaktö-ren William Shaksperes kandidatur till posten
som deras författare knappast så välgrundad,
som i regel anses. Det vanliga argumentet är
att författaren Shakespeare i kraft av sitt snille
kunde skildra vad han önskade och visste och
kunde allt utan att egentligen behöva besvära
sig med att uppleva något motsvarande i
verkliga livet eller studera i böcker. Efter blotta
hörsägner har han t. ex. i "Love’s Labour’s Lost"
skildrat livet vid hovet i Navarra så levande, att
man kunnat i detalj belägga vilka händelser han
syftat på, ja, man har t. o. m. visat att
personerna i hans drama haft motsvarigheter i
verkligheten.
Hur skall nu detta förklaras? Det är
påtagligt att tidigare försök att insätta lörd Bacon
som författaren ej lyckats. Men, enligt
Rohn-ström, som i stort refererar den franske
forskaren professor Abel Lefrancs teorier, var detta
ett steg i rätt riktning, i det att omöjligheten
i stratfordaktörens kandidatur påvisades och det
aristokratiska draget i dramerna drogs fram
i ljuset. Lefranc menar sig ha funnit dramernas
verklige författare i William Stanley, sjätte earl
av Derby. Om denne högt bildade ädling, som
t. o. m. av det katolska partiet fördes fram som
tronpretendent, vet man bl. a. att han lidelsefullt
ägnat sig åt dramatiskt författarskap ehuru
dramerna ansetts förkomna, att hans bror i
sin tjänst till sin död hade det sällskap som
stratfordaktören William Shakspere tillhörde,
vidare att han vistats vid hovet i Navarra
ungefär vid den tid, då de händelser som författaren
alluderar på i "Kärt besvär förgäves" tilldrog
sig. Det är givetvis en omöjlighet att här anföra
alla de skäl som efter Lefranc av Rohnström
anföras för att stöda Stanleys kandidatur. Men
skälen är många och talande nog och man blir
så där halvt om halvt övertygad i den mån man
nu vågar låta sig övertygas i en så svår fråga
utan att i större utsträckning ha tagit del av
litteratur och akter. Ibland förefaller det dock
som om de olika skälen kom i konflikt med
varandra och argumenteringen blir i stil med
tvisten om den lånade krukan, som dels ej var
lånad, dels trasig då den lånades, dels hel då
den lämnades igen. Ett exempel. Stanley
uppträdde anonymt och begagnade namnet Shake-
speare som nom de plume. Detta av starka
politiska skäl till stor del på grund av Elisabets och
Jakobs misstänksamhet och överkänslighet för
kritik. Men samtidigt var dessa vänligare
inställda mot de shakespeareska dramerna än mot
andra på grund av författarens höga börd. Hur
går detta ihop?
Någon definitiv övertygelse hämtar man inte
ur denna bok, men den är intressant att ta del
av och referaten förefaller trots den polemiska
tonen korrekta. Boken är rolig att läsa. En stark
övertygelse i ett sådant ämne är icke vanlig,
ännu ovanligare är att den får komma till tals
på ett så sympatiskt sätt som här.
Jan Cornell
En litteratur guide
Alf Henriques: Svensk litteratur efter 1900.
Översättning av Herbert Friedländer.
Forum 1944. 8: 50.
Lektor Henriques’ handbok, ursprungligen
skriven för danska läsare av svenska böcker,
har med vissa kompletteringar och justeringar
ansetts kunna göra guidetjänst även för svenska.
I likhet med Kjell Strömberg, som författaren
närmast efterträder, har han ofta föredragit att
anslå en viss conférencierartad ton. I några
förstulet instuckna satser tycker man sig emellertid
märka något av "det danske Smil", t. ex. "En
själslig kris kurerade Frans G. Bengtsson genom
att skriva felfria sonetter och lära sig att
underordna sig det poetiska språket" eller "Det är
anmärkningsvärt hur många av de svenska
lyrikerna som är licentiater, men skriva kan de ju
ändå". Men dessa lågmält älskvärda gliringar
är inte så många och i själva verket skulle man
ha velat ha mer av dem — i varje fall skulle
de betydligt ha lättat upp sådana avsnitt där
författaren — som det tycks mig — i en
blandning av grannlagenhet och bristande intresse
för ämnet ansett sig böra undvika kritik i
egentlig mening, så att resultatet mera blivit ett
referat av godtagna synpunkter med några
berömmande fraser i annonsstil på slutet. Men det
är inte allom givet att tala i den personliga ton
som förenar en litteraturepoks commonplaces
och dess verkliga höjdpunkter — de må vara
tills vidare latenta eller inte — till ett levande
helt: jag tänker på Thibaudet. Att Henriques
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
