Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gustaf Hellström: Till en ny generation. Högtidstal vid Stockholms högskolas recentiorfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL EN NY GENERATION
säga med en engelsk skald: I am master of my
ship, captain of my soul! Ni kan säga det både
med glädje och med det allvar som de orden
innebär. Till sist: när allt kommer omkring är
åldersskillnaden mellan er och mig inte så stor
som våra respektive födelseattester anger. I själva
verket är vi tämligen jämngamla. De som nått
min ålder har de senaste åren fått sätta sig på
skolbänken på nytt och lära nya, fruktansvärda
läxor — samma läxor som ni.
När en person av min generation, som redan
står på gränsen till ålderdomen, ställs inför
uppgiften att hålla högtidstalet till detta års nya
akademiska medborgare, är det helt naturligt att
1 ans tankar i första hand går tillbaka till den
dag, då han själv hälsades välkommen till sin
Alma mater. Det är nu fyrtiofyra år sedan jag
befann mig i era kläder. Ni har helt säkert hört
talas om den tiden, åren kring sekelskiftet, av
era föräldrar eller deras föräldrar. Och det är
väl också antagligt att ni genom dem kommit
till den uppfattningen, att det var en gyllene tid
i jämförelse med den, ödet kastar er in i. På
sätt och vis är en sådan uppfattning riktig. Sedd
med minnets ögon måste den te sig som en
idyll. Först och främst: det var billigt att leva,
även med hänsyn till penningvärdets fall. Efter
avlagda examina kunde man också vara
tämligen säker på att få en något så när hållbar
kvist att sitta på i samhällets stora grenverk,
vare sig man var humanist, naturvetare,
medicinare, jurist eller teolog. Något
extralärare-elände att tala om existerade knappast. En extra
provinsialläkarebefattning fanns i allmänhet
alltid att tillgå uppe i Norrland. Advokatyrket hade
ännu inte här i Sverige lockat många juridiskt
bildade. Det rådde en skriande brist på präster.
Man kunde också ta sina studier med relativt
lugn, i förvissning om en säker kaka, när man
fann tiden inne att börja knapra på den. Det
var jämförelsevis lätt att på privat håll eller
i banker bringa upp studielån för en något så
när skötsam student. Skötte han inte sina lån,
vilket han i allmänhet dock gjorde, blev det
långivarens angelägna uppgift att hålla
låntagaren under armarna in i det sista, i hopp
om att denne till slut skulle ta sin examen och
börja amortera skulderna. Snälla direktörer i de
båda universitetsstädernas banker kunde visa en
rörande älskvärdhet, till och med när det gällde
att bevilja växlar vilkas klingande valuta på
goda grunder kunde anses komma att
omedelbart omsättas i studieresor till Stockholm eller
Köpenhamn. Själv var jag aderton år och tre
månader gammal, när jag för första gång stod
som acceptant på ett dylikt papper. Också
trassenten och endossenten var omyndiga. Växeln
var med andra ord olaglig. Men den gick — efter
tre långa minuters andlös spänning. Pengarna
gick också — efter lika många dagar. Men allt
detta, hur angenämt det än kan vara att nu
dröja vid minnet därav, var adiafora. Det som
framför allt skilde den tiden från vår egen, låg
däri att man, åtminstone till det yttre, levde
i en stabil värld. Man kunde planera — långt
i förväg. Man kunde, givetvis med hänsyn till
den otrygghet som är tillvarons väsen, med
tämligen stor säkerhet bestämma inte endast
vad man skulle göra följande dag utan också
i en tämligen långt avlägsen framtid, i visshet
om att världen skulle vara ungefär likadan då,
som när man gjorde upp sina planer. Man kunde
till exempel säga: När jag tagit min examen,
skall jag fullborda mina studier vid det eller det
universitetet, bergsäker på att — staden fanns
kvar. Känslan av säkerhet kunde till och med
bli så stark att den slog över i spleen, i en
förnimmelse av att allting stod stilla, att ingenting
hände, att livet som man väntat sig så mycket
av alltmer reducerades till petitesser,
upprepningar, vanehandlingar, rutin. Det kunde komma
stunder, då man längtade efter en storm som
skakade världen, en storm som kunde ge en
tillfälle att pröva vingarna och tvinga en att utbyta
flanörlivet och kafé- och
studentrumsdiskussionerna mot dådkraft och bragder. Det var en
863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
