Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gustaf Hellström: Till en ny generation. Högtidstal vid Stockholms högskolas recentiorfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL EN NY GENERATION
skulle byggas upp på den gamlas ruiner,
massgravar och av projektiler sönderplöjda åkerfält.
Demokratien skulle frälsa världen. Man räknade
visserligen med en del svårigheter. Man räknade
med en övergångstid, under vilken människorna
skulle hinna anpassa sig till normala, fredliga
förhållanden. Man räknade med jordklotets
oerhörda resurser och livets egen läkekraft. Vad
man däremot inte räknade med var förlusten
av de andliga värden, som blodbadet åsamkat
mänskligheten. Man fattade inte heller vad det
betydde, att millioner unga liv — oftast de
fysiskt och psykiskt värdefullaste — inte längre
skulle kunna tas i bruk för det jättearbete som
väntade. De låg i massgravarna på slagfälten.
Man förstod inte, av brist på erfarenhet kunde
man kanske inte förstå att några år av krigets
brutalitet gjort människorna, också de som
förskonats från förödelsen, känslolösa, rotlösa,
förtvivlade, förgäves sökande efter någonting att
tro eller hoppas på. Man räknade inte med att
den långvariga rotlösheten och den därav
förorsakade desperationen skulle alstra en moralisk
hållningslöshet som stod i omvänd proportion
till den ansvarskänsla och den moraliska
motståndskraft som återuppbyggnadsarbetet krävde.
Men ett värde, ett ideal hade man trots allt
lyckats bärga undan förödelsen:
humanitetsidealet. Det levde ännu kvar, och det tog sig
många uttryck, inte minst i medlidandet också
med de besegrade, i insikten om nödvändigheten
att förlåta varandra, när inte vår Herre
förlåter, i hatet mot kriget och våldsmentaliteten.
Dessa var de värden, man lyckats bärga i
Västeuropa. Det skulle emellertid inte dröja många
år, innan det gjordes, försök att likvidera också
dem.
Den 10 maj år 1933 vid niotiden på kvällen
blev jag, genom omständigheterna, satt i
tillfälle att bevittna en egendomlig och högst
grotesk ceremoni. Den försiggick på Operaplatsen
i Berlin. Den föregicks av all tänkbar reklam,
och den omgavs och utfördes med mycken pomp
och ståt. Dagen hade, för mitt vidkommande,
redan förut varit händelserik. Jag hade några
timmar tidigare, med iakttagande av den allra
största försiktighet, sammanträffat roed två
förföljda personer — den ene jurist, den andre
läkare. De hade inga vare sig politiska eller
andra förbrytelser på sitt samvete. De var
heller inte misstänkta eller anklagade för något
brott. De var, båda två, hederliga och
arbetsamma medborgare. Ändå levde de i fara för
sin egen och sina anhörigas existens. De hade
nämligen ett fel — ödet hade låtit dem födas
till judar. Och nu skulle de som tillhörde deras
ras utrotas likt skadedjur och ohyra. Jag skall
aldrig glömma den till skräck stegrade ångesten
i deras ansikten och åtbörder. Från besöket hos
dessa beklagansvärda människor begav jag mig
direkt till Operaplatsen. Folk strömmade i
tusental fram längs Unter den Linden. Det sedan
veckor tillbaka ständiga militärmusicerandet
skrällde och ekade mellan husväggarna. Luften
var laddad med marscher, feststämning och
hänförelse. Mitt på Operaplatsen hade man rest ett
högt bål, på vilket det i travar staplats tusentals
volymer av filosofi, historia, sociologi,
psykologi, lyrik, romaner, dramatik. Snart skulle bålet
tändas. Om en stund kom processionen av
tusenden unga studenter tågande, med brinnande
facklor i händerna. Med spänstiga och
gardist-taktfasta steg marscherade de in på Operaplatsen
och kastade sina facklor på det strålkastarbelysta
bålet. Snart flammade lågorna mot den
stjärnbeströdda vårhimmeln, medan en liten man med
starkt tillbakasluttande panna, vidunderligt stor
mun och fanatiskt brinnande blick höll ett
eldigt tal, i vilket han prisade studenternas
gärning. Studenterna hurrade. Flammorna steg allt
högre. Det var den fria tankens och den
förutsättningslösa forskningens alster, som här av
hänförda akademiska medborgare brändes på
kättarbål! Det var väl inte första gången världen
bevittnade en på samma gång så grotesk och
beklämmande syn. Men det var mycket länge
3 BLM 1944 X
865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
