Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fascinerande, gripande, rörande gestalter. De
bäras alla av samma brinnande övertygelse,
samma hat, samma hårdhet och serenitet inför
den oavvisliga plikten att vedervåga livet, döda
fiender och avrätta förrädare. Inom denna av
själva ämnet betingade begränsning är Kessel
en inträngande, ja intensiv psykolog med levande
känsla för mänsklig höghet i lidande och kamp
— en känsla som också verkar mäktigt
suggererande på läsaren — samtidigt som han
skickligt tillvaratar spänningsmomenten. Oklar och
omsvept av aldrig skingrad mystik förblir dock
den halvt overkliga och helgonlika
ledargestalten. Dunkla antydningar om hög ställning, om
så olika yrken som vetenskapsman, musiker och
präst lämna läsaren otillfredsställd, men kanske
är detta en förlåtlig eftergift åt försiktighetens
bud. Holger Ahlenius
Kortare anmälningar
Gurli Hertzman-Ericson : Änkan och påfågeln.
Noveller. Norstedts 1944.
7:50.
Samma gedigna berättaregenskaper av
traditionellt snitt som utmärka romanförfattaren
Gurli Hertzman-Ericson återfinnas i stort sett
också hos novellisten. Men några av
berättelserna i den nya boken handla om enkla,
osammansatta människor och primitiva förhållanden;
följdriktigt har författarinnan där prövat sig
fram i ett mer storlinjigt episkt manér. Själva
anslaget är vanligen mycket lyckat; en miljöbild
rullas upp, figurerna föras fram med plastisk
åskådlighet, men efter hand försvagas greppet,
och motivet genomföres inte i samma stramt
förenklade stil. "Änkan och påfågeln" får sålunda
ett slut, som synes mig en smula billigt; "Fem
hundralappar" och "Systrarna" utmynna i
episoder av anekdotisk hållning. Författarinnan
tycks här inte fullt behärska den svåra "konsten
att sluta stycken". Den bästa bland dessa
berättelser är tvivelsutan "Prästen". Huvudfiguren är
där en man som blivit anpassling av
karaktärssvaghet, men som i sin hemsökelses stund
besinnar sig och väljer den kämpande patriotens
smala väg. Med sin frasfria nationella ton, som
samlar sig kring det nordiska landskapet, har
denna vackra novell ett tycke av kvardröjande
nittiotal; mig åtminstone påminde den om
Heidenstams "I Marstrands kyrka". Helt sig själv
är Gurli Hertzman-Ericson dock framför allt
i den längre berättelsen "Styvbarn". Kvinnlig
detalj realism, fin och spetsig borgerlig
interiörkonst och moderlig inlevelse i ungt själsliv fira
en lågmäld triumf i denna varmhjärtade novell
om en ensam, oförstådd pojke i pubertetsåldern,
som ängsligt döljer sitt svidande ömhetsbehov
bakom trots och trulighet. I grunden likartad är
berättelsen "Främling", historien om en ung
frivillig soldat, som kommit hem som invalid,
för alltid märkt av sina upplevelser, av den
stingande kännedomen om mänsklig grymhet
och sadism, och därför ohjälpligt, bittert
isolerad bland sorglöst blundande
vardagsmänniskor i ett skonat, fredligt hemland. Det är
i sådana studier över invärtes såriga, lidande
unga människor som Gurli Hertzman-Ericson
visar sin styrka som författare.
Holger Ahlenius
Einar Åberg: Omar. Gebers 1944. 8: 50.
Einar Åbergs nya roman kan avnjutas som en
lustig pastisch, en saga i "Tusen och en natts"
maner och kanske också som en tidlös,
moraliserande fabel. Denna "ohistoriska berättelse" om
Omars och danserskan Tulubs vedermödor innan
de får varann och kalifatet har precis den dosis
genuin spänning som gör att man läser den till
slut. Den orientaliska livsvisdomen ger den också
ett visst djupperspektiv. Endast genom att hålla
sig borta från Handlingens väg kan Omar leva
skuldlös, men har han väl beträtt den finns
ingen återvändo. De rikligt flödande maximerna
kan nog annars vara i faddaste laget, och den
aktuella politiska satiren är för pedagogiskt
understruken för att bli njutbar. De agerande är
ansiktslösa och bär sagans traditionella masker:
den ädle furstesonen, den dumme kalifen, den
svekfulle storvisiren. Bäst studerad och roligast
är polismästaren, "en listig karl och oöverträffad
i opålitlighet", som lider av sjukdomen att inte
kunna behålla sina hemligheter för sig själv.
Miljön är lika allmängiltig som karaktärerna, ett
slags sagoorient med en och annan målerisk
detalj. Kanske hade berättelsen kommit närmare
den åsyftade allmängiltigheten om författaren
varit gladare åt den karakteristiska detalj en. Som
det nu är blir det litet blekt och tunt.
Töre Zetterhol]m
922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
