Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allt eftersom krukan sänktes,
steg panna och ögonpar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten,
att allting är som det var.
Av sättet att ge mig vatten
står människans bild för mig klar ...
Detaljen med ögonen och pannan som långsamt
blir synliga över den sjunkande vattenkrukans
rand bränner sig för alltid fast på läsarens
näthinna. Otaliga gånger har vi alla sett denna
enkla rörelse i verkligheten. När den möter oss
här får vi verkligen en vision av evigheten, av
det som i evighet består och är gemensamt. Jag
räknar dikten som en av de märkligaste jag
någonsin läst. Olof Lagercrantz
Fem poeter
Ole Torvalds: Hemligt medansvar. Bonniers
1944. 4: 75.
Helge Åkerhielm: Vågtungans stund.
Bonniers 1944. 5: 50.
Bertil Gedda: Gräset och vinden. Bonniers
1944. 3: 75.
Anna Greta Wide: Orgelpunkt. Norstedts 1944.
3:75.
Ingrid Nyström: Vattenspegel. Wahlström &
Widstrand 1944. 4: 75.
Hösten 1944 var rik på böcker men fattig på
levande diktverk. På lyrikens område inträffade
inga sensationer om man inte vill räkna dit en
enastående publikframgång för Ferlin. Hans sista
diktsamling har ju utgått i nära tjugutusen
exemplar. Arvid Mörne hävdade sig som en av
svenska språkets stora lyriker. Lundkvist
vandrade vidare i sin tropiska bilddjungel. Bo
Bergman visade sig ännu i sin ålders sena höst ha sin
lyra fullsträngad i behåll. Urval av Erik
Blomberg och Johannes Edfelt har utkommit och
Hjalmar Gullberg har sänt ut en samling
tolkningar av främmande lyrik, vilka betyder ett
oförgängligt tillskott för den svenska dikten. Men
bokslutet är inte färdigt härmed. Det fanns några
unga lyriker som gjorde vackra insatser och om
dem skall här talas.
I Finland mottog man Ole Torvalds’ tredje
diktsamling, "Hemligt medansvar", med
tacksamhet och glädje och betecknade den som
poetens definitiva genombrott. En rikssvensk har
kanske svårt att förstå denna diktsamlings
betydelse. Den fortsätter nämligen på en linje som
hos oss drivits mycket långt av virtuoser som
Gullberg, Edfelt, Malmberg och andra. Torvalds
ansluter till den humanistiskt-religiösa
30-tals-dikt som speglar tidens ondska och splittring
och människans dubbelbottnade natur men som
tvärsigenom klagoropen, bortanför ruinerna
kommer i kontakt med oförstörbara ting, förnimmer
en ton av frid, en bön om försoning, en
hemlighetsfull fågels sång. Torvalds kan kanske i
intensitet mäta sig med sina rikssvenska kolleger,
men han har långt till deras formella
mästerskap. Han skriver ofta en mycket valhänt vers
där nödrimmen gnisslar och olyckliga
konstruktioner skramlar: "Flackhetens belåtna domning",
"glömskans varv", "rymden kupar sin
förklarings bäcken" (för att rimma på "skräcken"),
"Våldets vinande och hårda rem" (för att rimma
på "dem"), "bak horisonten rists en mänskas
hjärta av stålhet klo". Hans dikter saknar också
i viss mån sammanhållande stämning,
kvardröjande doft, personlig melodi. Tidsdikterna
håller sig ej sällan på den poetiska allmänningen
och bildspråket är föga personligt. Men trots
detta måste Torvalds betecknas som en ganska
betydande lyriker. Det glimtar till ibland av
verklig genialitet. Där finns ett mörkt patos, en
inträngande intensitet, som gör intryck och som
gör att man tror på hans möjligheter att i
framtiden göra en betydelsefull insats. Den bästa
dikten i samlingen är enligt min mening
"Sommarsång för två stämmor", där den finska
skärgårdens blommande natur ställs i verkningsfull
kontrast till människornas blodiga värld. —
Torvalds har upplevt kriget på ett annat och djupare
sätt än vi i Sverige. När han trots detta inte
alltid lyckas ge egna uttryck för dess meningslösa
brutalitet och för människoandens okuvlighet
även under de svåraste förhållanden, visar det
hur starkt grepp det av andra diktade ordet kan
ha kring en ung poet. När han frigjort sig från
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
