Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
över alla andra hänsyn, till slut leder i fördärvet.
Och det är för henne männen eller mera
obestämt "mannen" som representerar detta
realitetssinne. Mannen representerar rationalismen,
framgångs- och resultatdyrkan, han är
kardinalfienden som hon inte vill se några goda
egenskaper hos. Mannen och mannens värld
kontrasteras hos henne skarpt mot kvinnornas
moderlighet, medkänsla och förmåga att bortse
från världsliga hänsyn. Även den som inte delar
denna syn, som reagerar inför svart- och
vitmålningen, som inte tror att "det kvinnligt veka
i människosinn" är någon specifikt kvinnlig
egenskap utan en egenskap som också finns hos
män och kanske just hos de starkaste männen,
som föranletts att tro att faderskänslan är en
lika vacker, lika stark och lika vanlig egenskap
som moderskänslan, och som slutligen skakats
i sin tillit till kvinnors moderlighet överhuvud
genom sådana händelser som dem som
relaterades av doktor Hans Arnoldsson vid politiska
kvinnoklubbens i Göteborg sammanträde i
mitten av november 1944, även den som på alla
dessa olika sätt inte förmår dela Anna Lenah
Elgströms åsikter kan emellertid inte vara annat
än glad åt dessa hennes båda böcker, som handla
om så mycken offervilja, så mycken tapperhet
och så mycken uthållighet i hjälpandet.
Anna Lenah Elgström har använt uttrycket
"världen utan nåd" på ett enda ställe i två
böcker, vilka båda kunna sägas till övervägande
delen handla om en värld i vilken det
sannerligen inte finns mycken nåd. Sven Stolpe
använder uttrycket på flera ställen i den bok som
är hans hitintills sista, essaysamlingen "I
människodjungeln". Trots detta och trots den något
rovdjursvilda titeln förefaller det vid en första
genombläddring av denna bok, i vilken Sven
Stolpe samlat en rad uppsatser om
huvudsakligast litterära ämnen, uppsatser om Victor
Hugo, om systrarna Brontë, Bernard Shaw, Ida
Bäckmann o. s. v., som om författaren denna
gång rörde sig på mycket fredliga marker i den
böckernas värld där dammet efter striderna redan
hunnit lägga sig till ro.
I uppsatsen om Kock von Gyllenstein har
Stolpe givit en bild av den omgivning i vilken
hans bok kommit till, en trivsam och ombonad
värmländsk herrgårdsmiljö där snön dråsar ned
utanför fönsterna och Sven Stolpe klättrar
omkring i sitt avundsvärt välförsedda bibliotek för
att söka efter upplysningar om den pittoreske
1700-talsäventyraren. Hela boken igenom har
Stolpe för övrigt givit stort utrymme åt det
element som är det övervägande i just denna
uppsats, alltså åt det pittoreska, det pikanta, det
rent underhållande. Han har en viss svaghet för
den brakande tiraden och den stora gesten, han
visar en viss pojkaktig förtjusning över det som
smäller, knallar och beter sig. Han gläds åt de
stora siffror som måste tillgripas då det gäller
att tala om Gabriele d’Annunzios korrespondens,
fordringsägare och ombyten av såväl skjortor
som älskarinnor, han låter sig imponeras av
kolossalformatet hos Alexander Kielland, vilken
enligt vad han berätttar brukade kommendera
in en stor glassockerskål då han ville dricka
champagne.
Att Sven Stolpe även denna gång framträder
som stridsman mot sin gamla fiende,
"naturalismens hydra", och även mot andra fiender, gamla
och nya, det märks emellertid i så gott som varje
avsnitt av boken. Kulturen i landskapet Skåne
avrättas hastigt, Olle Holmberg och Torsten
Fogelqvist få en släng i förbifarten, den starkt
idealiserade Victor Hugo blir ett tillhygge mot
Sainte-Beuve, den likaledes starkt idealiserade
Jeremias Gotthelf ett medel att komma Gottfried
Keller till livs. Sven Stolpe, som tidigare icke
saknat vilja till väsentligheter, har i denna bok
inte helt lagt sig vinn om den väsentlighet som
består i att söka ge en i möjligaste mån allsidig
sanning. Den Victor Hugo som slungade ut
plattityder med högtalarröst, som lät jord och
himmel gripas av konvulsioner när han tänkte
uttala en truism, den som Sainte-Beuve
reagerade emot, den lär man inte känna hos Sven
Stolpe, den får man söka i Hugos egna verk.
Likaledes finns det drag hos Jeremias Gotthelf
vilka om de tagits med skulle bidragit till att
skapa en verklig helhetsbild av denne författare,
drag som kommit en av Gotthelfs biografer att
om honom använda orden "bose" och "lüstern".
Sven Stolpe synes ha ganska litet av verkligt
människointresse och föga sinne för nyanser och
för förrådande smådetaljer. Att han dessutom
i viss mån saknar sinne för det dödliga allvaret
i vissa livsfrågor röjer han på flera ställen i
denna bok.
"I människodjungeln" är en volym som lagts
fram på ett anspråkslöst sätt, författaren har
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
