Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Per Lindberg in memoriam
Per Lindberg och Sten af Geijerstam: Anders
de Wahl. Wahlström & Widstrand
1944. 17: 50.
En bok om Per Lindberg. Wahlström &
Widstrand 1944. 14: 50.
När Per Lindberg, eldsjälen och stormsvalan
bland svenska regissörer, gick bort i februari
förra året var detta en tung och bitter nyhet för
alla dem som någon gång hade tänts av hans
märkliga nydanargärning i svensk teater. Inte
bara därför att denna gärning mänskligt att
döma avbröts i förtid. Utan också för att så
många år gick till spillo i onödan, för att man
på ledande håll så länge ansåg sig kunna
undvara hans insatser. Hoppet om en ändring i dessa
förhållanden är nu definitivt grusat.
När det sceniska arbetet inte längre räckte till
för hans verksamhetslust kastade sig Per
Lindberg över teaterhistoriskt författarskap, vars mest
lysande resultat blev den storslagna
vänmonografien över Gösta Ekman och boken om fadern,
August Lindberg. Vid sin död efterlämnade han
manuskript och anteckningar till en liknande bok
om Anders de Wahl; den föreligger nu
fullbordad av teaterkritikern Sten af Geijerstam.
Genom en ytterligt samvetsgrann redovisning
i företalet är det möjligt att skilja de båda
författarnas resp. andel i verket från varandra.
Lika bra som de ovannämnda böckerna har
inte den nya volymen blivit. Här kan Per
Lindberg inte längre bygga på den långvariga och
intima bekantskap, den personliga närhet till
rollskapelserna som han ägde i de båda
förstnämnda fallen, de Wahl och Lindberg är
varandra så olika som möjligt både som
konstnärstyper och i fråga om principiell
teateruppfattning. Deras banor löpte fjärran från varandra
och när de möttes slog det som bekant gnistor
lång väg. Lindberg ägde i sin natur tillräckligt
av generositet och ridderlighet för att kunna se
bort från sådana saker — hans bok andas en
uppriktig beundran. Men främlingskapet har
gett verket en rapsodisk prägel: där finns gott
om fint uppfattade och slående riktiga
iakttagelser — det behöver kanske inte sägas — men man
får ingen riktig helhetsbild och ingen inblick
i själva verkstaden. Men kanhända hade också
detta kommit om inte döden hade avbrutit arbetet.
Lindbergs författarskap fick med åren en allt
starkare benägenhet för frän polemik. Ingenting
är i och för sig begripligare hos ett geni som till
den grad hindrades i sin gärning, utestängdes
från uppgifter som han kände sig ha krafter till.
Men det gör att allt han skriver inte utan vidare
kan betraktas som kongruent med den historiska
verkligheten. Åtminstone ett av omdömena i
föreliggande bok bör inte få stå alldeles oemotsagt.
På s. 131 heter det i samband med de Wahls
avgång från Dramaten 1919: "Chefen, Tor
Hedberg, den beundransvärde kritikern och
dramatikern, visade sig så oförstående inför
skådespelarnas psyken, att han bokstavligen jagade
den ene efter den andre av dem från teatern."
Den som inte var med ska visserligen inte
döma i saken. Men enligt vittnesbörd som har
varit mig tillgängliga från ett par av Dramatens
dåvarande anställda var Hedberg en sällsynt
dugande och rättrådig chef, till vilken
skådespelarna med fullt förtroende kunde vända sig
och som i sitt eget förfinade
konstnärstemperament ägde särskilda förutsättningar att förstå
dem. Själv vill jag tillägga att Lindbergs åsikt
förefaller svår att förena med den lysande
skåde-spelaressay — bl. a. om de Wahl själv — som
Hedberg publicerade i Vintergatan 1922 och ur
vilken medförfattaren på s. 302 gör ett långt
citat.
Sten af Geijerstam har på ett föredömligt sätt
gått i land med den svåra uppgiften att fullborda
verket. Helt på hans eget konto står den
utomordentliga sammanfattande karakteristik som
avslutar boken. Den är ett mästerprov på
psykologisk skarpblick och stark men långtifrån
okritisk entusiasm. Ett originellt och starkt grepp är
det att lägga det religiösa förkunnardraget som
grundval för de Wahls konstnärliga skapande
och att ställa lustspelsrollerna i relief till detta
som det flammande temperamentets
säkerhetsventil. Det är ett vägande tillskott till vår
litteraturs inte alltför imponerande galleri av
skåde-spelarporträtt.
"En bok om Per Lindberg" är vänners och
beundrares bidrag till förståelsen av den
bortgångnes personlighet och betydelse för vår
scenkonst. De första uppsatserna ger hans liv i
kronologisk följd. Arne Munthe berättar om
läroåren — skoltiden i Norra real, Warburgs
seminarium vid Stockholms högskola och utbild-
6 BLM 1945 I
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
