Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ningen hos Reinhardt i det första världskrigets
Tyskland. Så tar Axel L. Romdahl vid och
skildrar med levande intresse de sjudande
arbetsåren vid Lorensbergsteatern i Göteborg, där
genialiteten för första gången visade sig i hela
sin unga glans. Endast en skulle kunna ha gjort
den skildringen bättre: Per Lindberg själv om
han hade fått tid till det. Gunnar Skoglund
skriver om studentteatern i Nordiska museet och
slutligen för Herbert Grevenius berättelsen
över Konserthusteaterns seconda primavera fram
till senaste tid.
Om Lindbergs förhållande till resp. radion och
musiken talar Julius Rabe och Hilding
Rosenberg, medan Ragnar Josephson med hela
tyngden av sin konstnärliga sakkunskap och
inlevelseförmåga talar om Per Lindberg och
scenbilden. Regissören i arbete får vi i livfulla när-
bilder av Hans Jacob Nielsen, och systern,
Greta Strömbom, vittnar om hur djupt
uppgiften trängde in också i hans privatliv. Ännu
en sida av den dödes verksamhet belyses av
Johannes Edfelt, som tar upp hans skrifter
till en klar och förstående granskning.
De skapande konstnärernas medverkan upptar
en betydande del av bokens innehåll: utom den
nyssnämnda uppsatsen har Edfelt också en
minnesdikt, Vilhelm Moberg hyllar "Författarnas
’förståare’" och Pär Lagerkvist avslutar med
inspirerade minnesord.
Ännu under sin sista tid var Per Lindberg ett
levande dåligt samvete i vår teater, en ständig
påminnelse om dess ändamål och förpliktelse.
Det är att hoppas att hans anda lever kvar. Först
om den slocknade skulle det vara skäl till
allvarlig oro. Helge åkerhielm
Minnen från Tredje republiken
André Maurois : Minnen. Översättning av Elsa
Thulin. Bonniers 1944. 12: 50.
Som kultiverad, habil romanförfattare och
biograf är André Maurois känd och uppskattad
i Sverige. Mindre bekant torde vara, att hans
riktiga namn är Émile Herzog, att han tillhör
en av de judiska storborgarfamiljer från Elsass,
som efter tyskarnas annexion 1871 av
patriotiska skäl flyttade över till det egentliga
Frankrike; till denna grupp hörde för övrigt både den
beljugne och skändade Dreyfus och den hatade
Léon Blum. Familjen Herzog nöjde sig inte med
att flytta själva; till Elbeuf i Normandie togo
de med sig sin klädesfabrik, och alla arbetarna
följde med. Till det finaste i Maurois’ memoarer
hör just vad han har att berätta om denna
barn-domsmilj ö, där patriarkalismen och kärleken till
Frankrike ingått en naturlig förening. Något
judiskt medvetande fanns det inte hos familjen
Herzog, lika lite som hos den upplysta
bourgeoisiens judar runtom i Europa under 1800-talets
senare del och 1900-talets början. Det var genom
en skolkamrat som berättaren överhuvud fick
veta, att han var jude; i hemmet hade ordet
aldrig nämnts, och ännu i dag säger sig Maurois
inte känna närmare till den judiska religionen.
För människor av detta slag måste en senare
tids judehat och raslagstiftning ha känts särskilt
smärtsamma. Man får emellertid hos Maurois ett
mycket starkt intryck av den familjekärlek och
den inre sammanhållning, det patriarkaliska
tyranni och den puritanism, som ofta råda i
dylika judiska kretsar och som kunna erfaras
som ett olidligt tryck, framför allt av ingifta
icke-judar. Ödesdigra för hans första äktenskap
blevo övervakningen och den stumma men alltid
förnimbara kritiken, det tunga lynnet, där "allt
var heder, arbete och plikt".
Mot denna bakgrund har man lättare att förstå
denna intelligenta människas fantastiska naivitet
i allt som rör samhällsfrågor. Han berättar
troskyldigt, att han redan som yngling "ur
känslosynpunkt" avskydde klasskampen och inte trodde
på Marx’ mervärdesteori men ansåg, att man av
"kristlig" och patriarkalisk välvilja kunde
tillmötesgå arbetarna ännu mer än hans strängt
rättrådige fader gjorde. Till synes rörande omedveten
om det klassbetingade i sina reaktioner talar han
om, att han i stället drogs till Kiplings teorier om
en samhällelig hierarki, och han blev smärtsamt
förvånad och överraskad, då arbetarna
misstrodde den unge industriägarsonens föreläsningar
vid folkuniversitetet i Rouen. Ännu ledsnare vart
han, då det under fredskrisen utbröt strejker
bland textilarbetarna i Elbeuf; dessa bråkiga
arbetare hade ju "varit min fars och mina
vänner", och de hade dock bemödat sig om att vara
så rättvisa mot dem som möjligt! Överhuvud
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
