Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
dens berättare" och "All världens lyrik" — säger
Sigfrid Siwertz, att för honom personligen
innefattar begreppet äventyr "allt det som vill bort
från stundens och ortens begränsning, det må
nu gälla Ludvig den heliges korståg eller en
fotvandring från Slöinge till Kråkemåla". Det
är en definition som duger bra i detta
sammanhang, just därför att den innebär en
avsiktlig begränsning av ordets vanliga betydelse.
Ty ordet äventyr kan ju betyda litet av varje.
Allt nytt och oförutsett är ett äventyr, även att
snava och vricka foten, men en rad
redogörelser för sådana upplevelser skulle
näppeligen bli någon fängslande lektyr. Det måste,
säger Siwertz, "på något sätt lysa kring
vedermödorna och händelserna får inte alldeles
sakna vingar".
Ett äventyr i ordets bästa mening behöver
därför inte vara förenat med livsfara eller
resultera i epokgörande upptäckter.
Living-stones och Stanleys stora resor äro förvisso
utomordentliga äventyrsberättelser, men det är
också "The Posthoumous Papers of The
Pickwick Club". Det finns mycket att välja på.
Sigfrid Siwertz tycks emellertid i stort sett
föredraga de farofyllda äventyren, bragder och
händelser där livet stått på spel. Man kan icke
heller gärna tänka sig en färgrikare, mer
spännande läsning än hans stora antologi. Den bör
givetvis icke läsas i ett sträck, ty då slappnar
spänningen, då trubbas sinnet för äventyrens
tjusning, då kunna även de mest nervkittlande
situationer verka tröttande. Det är den
ofrånkomliga risken med en antologi av denna typ,
att den icke kan ge plats åt de lugna
förberedelser eller jämna mödor som i
originaldokumenten äro äventyrens bakgrund. Mot
sträckläsning varnar också antologiredaktören
uttryckligen i sin mycket spirituella och kloka
inledning. Men läst på rätta sättet, ett kapitel
då och ett då, räcker boken länge och kan
förgylla kväll efter kväll för gossar och gubbar.
Den långa raden inledes av Winston Churchill.
Det är hans mästerliga skildring av hans flykt
från militärfängelset i Pretoria, som Siwertz
givit denna hedersplats. Det finns också få
bättre äventyrsberättelser, bland annat
beroende därpå, att hur mycket Churchill än njöt
av äventyren, så hade han alltid viktigare ting
i sikte. Så följer en brokig skara
upptäcktsresande och krigare, sportsmän och kavaljerer.
Marco Polo och Pizarro äro med, Caesar
och Karl XII, Charles Lindbergh ocn
Joms-vikingarna, greve de Lauzun och Casanova.
Korsfararen Jean de Joinville berättar i sina
memoarer från en strid i Nildeltat: "Där vi
stodo, sade den gode greven av Soissons
skämtsamt till mig: Seneskalk, låt slöddret bara rasa,
ty vid Guds martyrkrona (det var hans ed) vi
skola tala om denna dag, ni och jag, när vi
sitta hos damerna." De herrar om vilkas
äventyr vi läsa i Siwertz’ antologi ha i sanning alla
haft något att tala om. Lyssnarna ha också
blivit många. Knut Hagberg
I hovsalar och
konstnärskretsar
Erik af Edholm: Svunna dagar. Norstedts
1944. 16:—.
Cecilia af Klercker: Förgången glans.
Norstedts 1944. 16:—.
Berta Wilhelmson: Mitt liv i miniatyr.
Wahlström & Widstrand 1944.
12: 50.
Folk samlar frimärken och öletiketter, men
hur många är det som samlar minnen, hur
många i vår tid skriver dagbok? Förmodligen
ett fåtal, vilket är synd om dem som lever om
hundra år. De kommer naturligtvis att kunna få
en god bild av vår tids kultur ändå, tack vare
pressen, fotot och grammofonen — ett i
förbigående sagt alltför ensidigt utnyttjat
konserveringsmedel — ja, de kommer att få en bild av
vår tid, som i många avseenden är skarpare,
detaljrikare och fylligare än den vi kan bilda oss
om förhållandena för hundra år sedan, men det
intima dokumentet, brevet, dagboken, blir med
all säkerhet sällsyntare. Och det har nu sin
speciella doft som inte kan ersättas.
Man får den stark i näsan, när man läser
hovmarskalken Erik af Edholms dagböcker, som
hans son generallöjtnanten nu börjat publicera
i ett väl sovrat urval. Hovmarskalken var i sin
tur son till arkiatern Erik af Edholm, Karl XIV
Johans och Oskar I:s livmedikus, och växte
alltså upp i hovets skugga. Han var född 1817,
blev student i Uppsala 1835, valde officersbanan
och blev ordonnansofficer hos Karl Johan 1838,
adjutant hos Oskar I 1857 och hovmarskalk hos
Karl XV 1866. Samma år blev han direktör för
178,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
