- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
282

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Anton Tjechov: I den heliga påsknatten. Från ryskan av Asta Wickman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANTON TJECHOV

Vågorna av det första klockslaget hann inte
stelna i luften förrän ett andra hördes, efter det
omedelbart ett tredje, och mörkret fylldes av
oavbrutna, skälvande dova tonvågor. Kring de
röda eldarna tändes nya eldar, och alla rörde
sig tillsammans, oroligt flimrande.

— Jerony-y-mus! hördes ett svagt, utdraget
rop.

— De ropar från andra stranden, sade
bonden. Då är färjan inte där heller. Vår
Jero-nymus måtte ha somnat.

Eldarna och klockans sammetslena klang
lockade och drog... Jag började förlora
tålamodet och bli orolig, men äntligen fick jag se,
långt ut i mörkret, silhuetten av något, som
mycket liknade en galge. Det var den länge
väntade färjan. Den rörde sig så sakta, att om
dess konturer inte gradvis hade framträtt skulle
man trott, att den stod still på en fläck eller var
på väg mot den andra stranden.

— Raska på, Jeronymus! skrek min bonde.
Det är en herre, som väntar!

Färjan kröp mot stranden, vaggade sakta och
stannade med ett knarrande. På den stod,
hållande i draglinan, en högväxt man i munkkåpa
och konformig mössa.

— Varför har det dröjt så länge? frågade
jag och hoppade ner på färjan.

— Förlåt för Kristi skull, svarade Jeronymus
sakta. Var det ingen mer?

— Ingen ...

Jeronymus fattade med båda händerna om
draglinan, krökte sig till ett frågetecken och
stånkade. Färjan knarrade till och vaggade.
Silhuetten av bonden i sin höga hatt började
sakta avlägsna sig ifrån mig — alltså flöt
färjan. Jeronymus rätade snabbt upp sig och
började arbeta med en hand. Vi teg och såg
mot stranden, mot vilken vi gled. Där hade
redan "lumnationen" börjat, på vilken bonden
hade väntat. Nere vid själva vattnet flammade
brinnande tjärtunnor som ofantliga bål. Deras
reflexer, blodröda som den uppstigande månen,

kröp oss till mötes i långa, breda band. De
brinnande tunnorna belyste sin egen rök och
de långa människoskuggor, som rörde sig kring
eldarna; men längre bort, bakom dem och på
sidorna, där, varifrån den sammetslena klangen
kom strömmande, var allt svart,
ogenomträngligt mörker. Plötsligt skar genom mörkret en
raket och steg mot himlen som ett gyllene band.
Den beskrev en båge, brast liksom sönder på
himlen och slog sprakande ut i gnistor. Från
stranden hördes ett dovt ljud likt ett avlägset
hurra.

— Så vackert! sade jag.

— Det kan inte beskrivas, hur vackert det
är! suckade Jeronymus. Det är en sådan natt,
herrn! Vid ett annat tillfälle skulle man inte
ha fäst sig vid raketen, men nu gläder sig allt
levande. Varifrån är ni?

Jag sade varifrån jag var.

— Jaså — ja, det är en glädjens dag i dag ...,
fortsatte Jeronymus med tunn, en smula
andfådd tenorröst, sådan som tillfrisknande
sjuklingar bruka tala med. Både himmel och jord
och avgrund gläder sig. Var skapad varelse firar
helg. Kunde ni bara säga mig, käre herre,
varför människan inte ens under inflytandet av en
stor glädje kan glömma sina sorger?

Denna oväntade fråga tycktes mig vara en av
dessa små "inviter" till själafrälsande samtal,
som sysslolösa munkar av ren ledsnad älska så
högt. Jag hade ingen lust att prata och frågade
därför endast:

— Och vad kan ni, båtjusjka, ha för sorger?

— Precis desamma som alla andra
människor, ers välborenhet, käre herre. Men just
i dag har något särskilt sorgligt inträffat i
klostret; under själva mässan, just när paremia1
lästes, avled överdiakonen Nikolaus .. .

— Ja, det var väl så Guds vilja! sade jag
fallande in i klostertonen. Alla skall vi dö. Jag

1 Läsning av den Heliga Skrift vid
aftongudstjänst; innehåller förutsägelser om helgens händelse
eller förklaring av helgens innebörd, eller
lovprisande av helgens helgon.

282

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free