Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Skådespelarna hade genomgående
svårhanterliga uppgifter, där allt psykologiskt finarbete
saknades och rollerna utformats med
schablon-artad knapphet. Olle Hilding som den ene av
de gamla parlamentarikerna hade lättast att
göra replikerna till sina egna. Som den andre
gav Rudolf Wendbladh kanske oavsiktligt mer
av det frasrikt yviga hos den kraftlösa men
rättsinniga oppositionen än författaren avsett.
Claës Thelander var så snäll och vek som
desertör-familjegosse, att man tvekade om
folkoppositionen så enträget behövde honom. Ebba
Wrede som servitrisen-Folket hade en väl
bunden plastik och en odräglig beskäftighet men
lyckades likväl då och då ge litet karaktär åt
sina repliker. Vera Schmiterlöw som
krigsnatio-nell lottachef hade inte mildrat författarens
groteska karikatyr. Gunnar Strååt, Curt Norin
och Liane Linden gjorde vad som kunde göras.
Sven Alfons
Film
Två människor. Carl Th. Dreyer. Svensk
Filmindustri.
Det var naturligtvis ett lovvärt initiativ av
SF att i samband med sin jubileumsproduktion
ge den berömde danske avantgardisten Dreyer,
nu i Sverige, tillfälle att göra en film helt efter
egna konstnärliga intentioner. Förmodligen
skedde det med vissa ekonomiska restriktioner
och Dreyer beslöt tydligen göra en dygd av
nödvändigheten. Han inskränkte
skådespelarnas antal till två och stängde in hela
handlingen mellan en och samma vånings väggar.
Det är hårda villkor för den till tid och rum
rörligaste av konstarter. Filmen bär också
alltför tydliga spår av tvång. För att
kompensera bristen på scenförändringar och nya
ansikten har regissören — som också författat
scenariot — svårt överansträngt psykologien
och infogat den i ett helt omöjligt
kriminal-och äktenskapsdrama. Det lönar sig inte att
påvisa kriminalintrigens orimligheter, som i
vissa fall är rent parodiska. Inte heller orkar
man göra sig lustig över de ljud- och
skugg-effekter som Dreyer måst tillgripa för att hålla
sin föresats att inte gå utanför dörren och inte
släppa någon annan levande genom den.
Konstruktionen skriar därvidlag emot en. Med
sådant hade man väl kunnat överse om inte
också människoskildringen hade varit så bjärt
konstruerad. Trots de välvilliga uttolkningar
jag läst om de djupa avsikter Dreyer haft med
den kan jag inte inse annat än att den är
alldeles sammanhangslös och helt underordnad
ett nervöst famlande efter effekter. Den
svartsjukescen som är ett av filmens bravurnummer
smakar för mig uteslutande ett sadistiskt trick,
och de ömma och tragiska scenerna vanställes
genom en outhärdlig sentimentalitet,
utkristalliserad i en fruktansvärd italiensk vaggvisa. Sin
skicklighet och intensitet som regissör röjer väl
Dreyer även i denna film stundtals, men som
författare befinner han sig på den enklare
veckotidningsnovellens nivå. Georg Svensson
Kvinnan i fönstret. Fritz Lang. RKO Radio
Films.
En professor i kriminalpsykologi med
idylliskt familjeliv låter sig under en varm
gräs-änklingsvecka lockas hem till en
lyxprostitue-rad och dödar i självförsvar hennes ursinnige
älskare som överraskar dem — det är
upptakten till Langs sista thriller. Paret anser
situationen svår att förklara och törs inte ta
följderna. Professorn demonstrerar stor saklighet
vid bortskaffandet av liket — här följer nu en
lektion i att undanröja indicier ur vilken en
sorts matematisk eggelse uppstiger. Under
polisens inringning av mördaren håller däremot
hans nerver inte lika effektivt, ett egendomligt
kamratskap binder honom vid flickan, som
råkat i händerna på en utpressare, och han
drivs av omständigheterna att planlägga ett nytt
mord, innan slumpen räddar honom.
Upplösningen, som man ombedes inte meddela, är
onödig och gör filmen till en konstruktion.
Detta händelseförlopp ger nu Lang i strikta,
logiska bildsekvenser och flickans uppgörelse
med utpressaren har utformats med cynisk
fly-hänthet. Däremot lider filmen som helhet
avsevärt under Langs brist på inspiration, den är
kall som ett kylskåp och syftar inte längre än
till en kvälls spänning. Mördarna mot sin vilja
spelas av Edward G. Robinson och Joan
Bennett, vilka inte har personlighet nog att fylla
rollerna med mer än rutin. Pavane
Laura. Otto Preminger. Fox.
"Laura" är den sofistikerade historien om
en ung kvinna och hennes förhållande till
tre män: den åldrade posören som håller
henne i något sorts platoniskt maktgrepp, den
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
