Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ivar Lo-Johansson: Kommentar till statarböckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTAR TILL S TATAR BÖCKERNA
över "Godnatt, jord" från predikstolen. I
Göteborg brändes boken på familjeautodafé i
kakelugn. Svenska Lantarbetareförbundet som
fackorganisation intog däremot en positiv
inställning. Förövrigt var kritiken ej oerkännsam. På
romanen präglades epitetet "tegelstensroman",
som man just inte sett till förut.
I samband med utgivningen förekom en
historia. Då romanen delvis skrivits i
Hedemora, intervjuade Södra Dalarnes Tidning
författaren och frågade om det fanns några kända
Hedemorabor, som stått modell. Jag förnekade
och hänvisade till deras olikhet med
sörmländska statare. Intervjuaren skrev likväl att
stadens vackraste kvinna stått modell till
stadsfrun. I den veckan såldes inte mindre än 60
exemplar av "Godnatt, jord" i Filip Sahlbergs
bokhandel i staden. Så många vackra kvinnor
fanns det 1933 i Hedemora. De blev tyvärr
allihop besvikna, när de läste boken, då ingen
av dem kände igen sig själv.
IV
"Kungsgatan" är tänkt som de invandrades
roman. Motivet är flykten från landsbygden.
Titelförslag under arbetets gång var "Alla
vägar bär till Stockholm", "Stad och land",
"Moder stad", "Paradis, hallå!", "Surdeg".
Uppslaget var urgammalt hos mig. Det är ju
känt att landsortsungdomarna som kommer till
storstaden först proletariseras. Många av
landsortsflickorna prostitueras. Planen på boken
väcktes till nytt liv när jag en dag på
Kungsgatan såg en landsflicka med sin
hemortstidning under armen. På natten mötte jag åter
samma flicka på Kungsgatan, nu utan
tidningen, men köpslående med en elegant herre
av nattflanörstyp.
En kväll strax efter satt jag på
SHT-restau-rangen vid Kungsgatan och såg ner på gatan.
Det slog mig då plötsligt, att Kungsgatan var
den axel kring vilken hela landet vred sig. All
landsbygdsungdom längtade till Stockholm.
Kungsgatan var dess huvudgata. Dess asfalt
syntes landsungdomen som om den var av
jaspis eller guld. Dess ljusreklamer och
upplysta skyltfönster drog till sig allas ögon. Dess
arkader och pelare var Paradisets skog.
Stockholm bestod av landsbor. Storstadsmänniskan
var inte född än, men skulle den komma? Den
natten började jag skriva på romanen om
Kungsgatan, om dess två hemlösa invandrare,
som det gick mer eller mindre illa för, men
hela tiden hade jag i gott minne att det var
de ständigt nya landsbygdsgenerationerna, som
byggde staden. Boken var ett försök till
typi-sering av hela invandrarströmmen.
Det var på vippen att "Kungsgatan" inte
kom ut.
I det nazistiska uppslagsverket "Vem är vem
i folkfronten?" betecknas romanen som "ett av
de vedervärdigaste verk, som på de senare åren
sett dagens ljus i vårt land, vilket i Bonniers
och den litterära dekadansens Sverige inte vill
säga så litet". Man hade kunnat trösta sig med,
att romanen inte var måttbeställd. Bonniers var
oskyldiga. Det var förklarligt, om de var
tveksamma. Det var ömtåliga år för svensk
litteratur, och "Kungsgatan" var en farlig bok just
då. Kanske skulle ett annat förlag ha varit
ännu tveksammare.
Beträffande manuskriptet till "Kungsgatan"
ansågs det tämligen klart, att romanen inte just
då kunde utkomma utan strykningar av
"farliga ställen". Hela prostitutionskapitel måste
i så fall utgå.
Vid det avgörande sammanträffandet
tillkallade gamle bokförläggaren, K. O. Bonnier,
unge bokförläggaren, Tor Bonnier.
— Jag har föreslagit några strykningar, sa
gamle bokförläggaren.
— Jag vill inte ge ut boken med
strykningar, sa jag.
Det stod och vägde.
— Om han inte vill ge ut den så, sa unge
bokförläggaren.
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
