Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Sven Stolpe: Intellektuell kämpalek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
INTELLEKTUELL
KÄMPALE K
Atombomben, som betecknar höjdpunkten
av människoandens prometeiska högmod,
kommer sannolikt att på mänsklighetens ställning
till de yttersta livsgåtorna ha en effekt,
påminnande om Lissabonkatastrofen 1755, besjungen
av Voltaire och märkbar i praktiskt taget varje
europeiskt lands andliga och religiösa liv. Men
redan före detta sista steg hade mänskligheten
på få år hunnit radikalt förändras. Den som
i Oslo samtalat med tyska fängelsesadister och
tortyrspecialister och funnit dem vara artiga,
intelligenta, ganska ofta akademiskt utbildade,
tyska genomsnittsmänniskor utan skymten av
ånger, måste säga sig, att vår äldre
människouppfattning helt enkelt inte räcker till. Vi har
upptäckt en ny det ondas dimension, som vi
tidigare inte anade; hela vår psykologi måste
skrivas om, menar Ronald Fangen. Man
bestyrks i denna uppfattning av en erfarenhet, som
vem som helst kan verifiera även i vårt land:
avslöjandet av dödsfabrikerna och
millionmorden påverkar inte på ringaste sätt nazisterna
i neutrala länder. De ledande svenska nazisterna
har enstämmigt förklarat, att här föreligger
Hollywoodfilmer och förfalskningar; även om
uppgifterna skulle visa sig vara sanna, så
bevisar de ingenting annat än att tyskarna emot sig
hade ännu förfärligare pack än man någonsin
trott: "eftersom sådana medel var nödvändiga".
Arthur Koestler: The Yogi and the Commissar,
and other essays. Jonathan Cape. London 1945.
Inför företeelser som dels denna isande brist
på elementärt medlidande, dels den tyske
kårstudenten, som samvetsgrant använder
knä-krossare, fingerkrossare, pannring och
testikel-krossare — alla uppvisade i Norge — på
sina oskyldiga fångar, måste de flesta
skribenter erkänna sin maktlöshet. Vedertagna
psykologiska kategorier räcker inte. Man får
nöja sig med att — återigen med Ronald
Fangens ord — fastslå, att det tar årtusenden
av intensivaste arbete för att skapa ett
elementärt, hjälpligt fungerande mänsklighetens
sam-vetsliv, men att det går för sig att på tio år
förinta det.
Denna känsla av maktlöshet torde de flesta
svenska skribenter ha upplevat. Vi saknar också
de avgörande erfarenheterna. I sin nya bok,
"Ljusets ängel", gör Ronald Fangen ett
intensivt försök att komma åt den djupaste
förklaringsgrunden. Annars är det veterligen endast
ett litet fåtal utländska författare, som
förefaller ha trängt hemligheten något närmare.
Den märkligaste är Arthur Koestler, ungraren
som skriver på franska och engelska, som
upplevat Spanien, nazismen, Frankrike och
Ryssland, som personligen levat i
koncentrationsläger, och som under lång tids verksamhet som
föreläsare bland de allierade trupperna fått
pröva på svårigheten att helt enkelt göra sig
trodd, när man talar om den tyska
verkligheten. Koestlers "Arrival and Departure" upp-
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
