Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Knut Jaensson: Valérys aforismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALÉRYS AFORISMER
Det är denna tolerans och mänsklighet,
påminnande om La Bruyères, som gör att han
i brottslingen framför allt ser "en som
drömmer", en somnambul, och betraktar brottet som
"en övergång från det inre till det yttre", som
något "som kommer idagen", ja till och med
som något "som kommer till klarhet". Han vet
att det finns situationer och idéer som inte kan
komma till ett klart uttryck "utan att vi går
förlorade eller låter andra gå förlorade".
Å andra sidan förefaller honom lagarnas
bisarra reglementen ofta att likna en dröm och
"samhället lever", som han säger, "endast på
illusioner, hela samhället är ett slags kollektiv
dröm".
Men i Valérys förståelse för brottet finns
ingenting av Nietzsches romantiska uppfattning
av vissa brottslingar som ett slags
övermänniskor. Valéry är alltför skeptisk och alltför
klarsynt för att någonsin kunna beundra en
Cesare Borgia och han beklagar att Napoleon
har ägnat sig åt "så obetydliga saker som
kejsardömen, yttre händelser och det åsklika
bullret av ord och kanoner".
Annars finns det mycket just av Nietzsches
inställning i den misstro med vilken Valéry
nalkas dygderna, särskilt de kristna. Hans
kritiska granskning av moralen och moralisterna
är mindre högröstad och sker mycket mera
i förbigående än Nietzsches, men den är mera
principiell och knappast alls partibetonad. Han
avböjer liksom Nietzsche kristendomen men
— naturligtvis är man frestad att säga —
utan att vilja ersätta den med någon
övermänniskoreligion, och han är tillräckligt
objektiv för att konstatera att det i kristendomen
finns en ansats till att av moralen göra något
annat än enbart en affär efter fastställda taxor:
"Kristendomen har försökt, tvivlat, strandat."
Till Pascal — hans store konkurrent — har han
liksom Nietzsche mer än ett horn i sidan. Och
han kan låta martyren karakterisera sig med
följande ord: "Jag tycker mera om att dö...
än att reflektera", glömsk av att han själv har
konstaterat, att det finns idéer som inte kan
komma till klart uttryck "utan att vi går
förlorade". Men Valéry är emot det våldsamma,
liksom han är emot det heroiska.
Bryggan mellan Valéry och Nietzsche (vars
alltmer överhandtagande sinnessjukdom man
i detta fall får bortse ifrån) är det äkta sinnet
för det förnäma, den eminenta begåvningen för
psykologiska analyser (där dock Nietzsche har
det större registret och den större intuitionen,
Valéry den större precisionen), motviljan mot
lärdomen och de filosofiska systemen, sinnet
för det irrationella, omvärderingen av gällande
värden.
Det som utom det aristokratiska draget
förbinder honom med Ekelund och gör att de helt
oberoende av varandra (de första små
samlingarna av Valérys aforismer publicerades inte
förrän under senare hälften av 1920-talet) så
ofta uttrycker samma tankar, är det
antipro-fetiska, frånvaron av behovet att göra
proselyter, den starka dragningen till ljuset och
klarheten, misstron mot affekterna, mot
berus-ningen, tron på sanningens glanslöshet och på
den "kalla" entusiasmen.
Men man kan inte läsa Valérys aforismer
utan att tänka på ännu en aforistiker — Pascal.
Det är Valéry och Pascal som är de båda
tävlande, de båda antagonisterna och — de båda
bröderna. Vilken av Frankrikes klassiker skulle
väl en Pascal utan sin kristendom likna mer än
Valéry? De har båda samma enastående skarpa
intelligens, samma behov av att helt dra sig
undan, samma passion att leva i andens värld
— Valéry i "den rena tankens", Pascal i
kristendomens — samma intighetsförnimmelse, samma
vetenskapliga inriktning, samma känsla av
slumpens oerhörda betydelse, samma
illusionslöshet beträffande människan, samma behov
av att konstatera det mänskligas ringhet och
samma anspråkslöshet beträffande det egna
jaget. Pascal betraktade sin upptäckt av cyklo-
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
