Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ständighet, odlar däremot diktningen
oupphörligt språkets bildliga karaktär."
Insiktsfulla utredningar av denna typ hör till
det värdefullaste i framställningen. Vad man
sedan främst kan invända är att Huizinga driver
sin lekteori för långt och eftersträvar att bevisa
för mycket. Han övertygar knappast om att
leken någonsin varit det förhärskande inslaget
i religion, rättsväsende eller krig, ja, inte ens
i diktningen. Han kunde ha nöjt sig med att
konstatera förekomsten av ett visst lekinslag
i de olika kulturyttringarna och påpekat vikten
av att bevara detta inslag. Nu för han i stället
lekens talan på allvarets bekostnad med en
konsekvens som blir närmast absurd. Ibland
förefaller det som om han ville reducera allvaret
till något sekundärt eller rent negativt. Felet är
väl att han överhuvud betraktar lek och allvar
som motsatser, då de naturligtvis i verkligheten
ständigt ingår i varandra. Huizingas
uppfattning om att lekelementet skulle vara i
avtagande inom den nutida kulturen kan också
mycket väl vara felaktig. Den kan vara en
synvilla som beror på att lek och allvar ingått nya
och svårupptäckta kombinationer, att deras
relationsförhållande blivit mera komplicerat.
Bristen på mera renodlad lek förefaller
däremot uppenbar och redan detta kan kanske
innebära en fara.
Huizinga talar nedsättande om
lekfördärva-ren, han som bryter mot reglerna och upphäver
den gemensamma illusionen. Men kanske ser
han där återigen lite för enkelt på saken.
Kulturen är ju inte bara ett gemensamt,
oföränderligt låtsande, en konvention, en för alltid sluten
form: den är snarare en organism. Och
lekför-därvaren är i bästa fall samtidigt förnyaren,
befriaren, han som förändrar leken och ger den
en verkligare, aktuellare, intensivare innebörd.
Det betyder då också att lekbegreppet inte
räcker till, att det rämnar för det obändiga,
levande innehåll det skulle omsluta.
Artur Lundkvist
Rysk beredskap
Fjodor Gladkov: Edén. Översättning av Sven
Storck. Gebers 1945. 6:75.
När Fjodor Gladkov år 1925 utgav sin roman
"Cement", fick litteraturen om det ryska socia-
listiska uppbyggnadsarbetet ett av sina första
och dokumentariskt intressantaste bidrag.
Gladkov, som själv prövat en industriarbetares
villkor, glorifierade här den nya anda, vari
återuppbyggnaden av produktionen ägde rum efter
revolutionstidens kaos.
"Edén" är en berättelse skriven i samma
entusiastiska anda som "Cement", men vad
Gladkov nu skildrar är den ryska, till
krigsproduktion omställda industrien, som i den
nationella samlingens tecken arbetat under
högtryck och med största kapacitet i det oändligt
sega och till sist segerrika försvaret av den
ryska fosterjorden mot de fascistiska
inkräktarna. Det är alltså fråga om en regelrätt rysk
beredskapsroman; det länder Gladkov till heder
att han ändå kunnat pressa in mycket av sin
varma mänsklighet i denna mycket enkla och
okonstlade skildring, som naturligtvis först och
främst tjänat propagandan för en sak som han
håller helig.
Det är en berättelse i jagform; det är den
från Leningrad till Ural evakuerade fräsaren
Nikolaj Sjaronov som för pennan i dessa enkla
anteckningar. Han är en skicklig arbetare, som
utför rekordprestationer vid sin maskin och
med vakna ögon följer livet omkring sig. Där
organisationen klickar, där försumlighet och
tröghet gör sig breda, kan han ingripa med
hjälpande och ordnande hand. Hans hustru
kämpar i det inringade Leningrad; hans bror,
som är flygare, störtar men undkommer med
livet; han får en krigsorden men hotas av
fullständig blindhet för återstoden av sitt liv. Men
de reaktioner som dessa händelser utlöser i
Sjaronovs sinne, undertrycker han till sist
energiskt: med förbittrad energi arbetar han vidare
vid sin maskin; också han är en soldat, en
medlem i den armé som ska krossa fienden till
slut. Tyska flygare anfaller
järnvägstransporterna till fabrikssamhällena i Ural; Sjaronov
ser med egna ögon sin bäste vän i sin famn
vagga sitt barn som dödats vid ett flyganfall.
Allt kommer honom bara att mer sammanbitet
arbeta för den stora gemensamma saken:
fiendens fördrivande från Rysslands jord. De ryska
industriarbetare som Gladkov skildrar känner
sig sammansvetsade med sina kamrater i
frontlinjen; den nationella enheten kunde inte vara
större och mer obrytbar än i denna
framställning. Gladkov stämmer än en gång upp
en hymn till arbetets ära; hans berättelse,
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
