Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
brev och artiklar, fick leva ut sitt geni i olika
riktningar. Hans hektiska, trasiga livsöde,
säger författarinnan, ter sig helgjutet ur
synpunkten av hans egen grundidé om lyrikens
(diktens) överhöghet över prosan
(journalistiken). Men Kivis och Kailas banor stupar
mot sinnessjukdomens natt, och den moderligt
sunda, livsfrodiga Katri Vala, mest äktfödd av
pacifister enligt författarinnan, knäcks som ett
träd i storm liksom den ömtåligt hudlösa Karin
Boye. Inför dessa påtagliga uppenbarelser av
ställföreträdande lidande blir betraktarens
inställning alltid dubbel. Å ena sidan inser man
att den skapande personligheten bär sitt öde
inom sig själv, att hans öde alltid måste bli
"hårt", kvalfullt, isolerat, å andra sidan tvingas
vi att ifrågasätta om det ständigt måste förbli
hårt på just detta sätt. Uppsatsen om den
dunkle, värme, på många sätt lysande
Grøn-bech, vars profetiska vision av Jesu gudsrike
(d. v. s. den hela, av lidelse genomglödgade
människan) verkat hemligt befriande på många,
bildar en motvikt mot de dystra ödena. Ett avsnitt
behandlar under rubriken "Kvinna i
stormcentrum" tjugutalets amerikanska lyrik med
dess starka kvinnliga inslag och ritar med
summariska streck de karaktärsfulla profilerna av
några moderna finska författarinnor. Särskilt
Iris Uurto, den intressanta psykologen och fina
etikern, borde vara mer läst i Sverige. De
karelska styckena målar i skissens och
stämningsbildens form folkliv och typer,
konstnärsdrömmar och natur i det egenartade land som
redan hunnit målas av många pennor — som
om det gällde att kärleksfullt "erindre en
Af-død", dra sig till minnes varje betydelsefullt
drag.
Den som har hört Ragna Ljungdell som
uppläsare i radio inser utan vidare att hon inte
skall skriva enkelt, varken i den positiva
bemärkelsen av självfallen naturlighet eller i den
negativa av alldaglighet. Hon är expressionist,
eftersträvar en bild, en stram och laddad
visualitet, vilket hon också ofta uppnår,
särskilt när det gäller enkla, jordnära ting.
"Karelsk sorgehymn" till exempel, som målar
den postuma soldatj ordfästningen i en
bomb-härjad karelsk stad, är av stark och omedelbar
verkan — en kollektiv ordmålning i svart och
vitt, vita träkors, svartklädd menighet, kaotisk
ordlös sorg, stram ritual. Just för kollektiva
scener och stämningar finner författarinnan
ofta utmärkta bilder. Samma åskådlighet
eftersträvar hon i fråga om mer subtila ämnen, men
där slår hennes konst tyvärr inte sällan slint.
Ragna Ljungdelis stil är överhuvudtaget ytterst
riskfull, byggd som den är på metaforer.
"Atlanten lyfter hennes dikt upp till universalitet",
heter det om en amerikansk författarinna. "En
av hennes diktnings starkaste linjer spänner sig
just mellan dessa båda poler: havets heta
sugmun i öster och hennes vardag i den frivilliga
landsflyktens inlandsmiljö. En längtan som ror
tungt i blodet och inmänger det med stänk av
hån och självförakt." Bilddelarna får dock inte
bli för disparata sinsemellan, så att allt råkar
i gungning! Diktarna må man tillåta att vara
dunkla i sin uppgift att utforska nya världar,
men kritikern-essayisten bör enligt min mening
åtminstone eftersträva klarhet. Om Katri Valas
öde skriver författarinnan enkelt och tagande,
men den mer komplicerade Karin Boyes lika
gripande död blir så språkligt utstofferad att
intrycket kommer farligt nära det banala. Eino
Leinos livskurva får författarinnan åskådligt
fram, men i fråga om Edna Saint Vincent Millay
har hennes entusiasm dränkt alla krav på
nykterhet och måtta. Författarinnan har också en
riskabel benägenhet att upprepa vissa estetiska
ord, till exempel adjektivet "strong", och en
i och för sig målande bild som "i glatt ursinne"
tål inte att användas mer än en gång i en bok.
Det bästa receptet mot överspänning och
förkonstling av språket torde vara att sätta sig ner
och fundera: Vad är det jag helt enkelt och
simpelt menar? Då brukar sakerna börja tala
av sig själva.
En förtjänst hos Ragna Ljungdelis essayer är
att de handlar om väsentlig, om äkta dikt.
Författarinnan förmår också intressera för de
ämnen hon skriver om genom den glöd och
spända uttryckslängtan hennes bok på många
sätt röjer. Margit Abenius
Emigranterna
Albin Widén: Nu blommar prärien.
Wahlström & Widstrand 1945.
12:50.
När man läst det första kapitlet av Albin
Widéns roman om den svenska emigrationen,
frågar man sig häpen om undret verkligen
skett, att en pristävling resulterat i ett stort
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
