Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
menadklädd, Estelle anländer i full gala med
frikostigt urringade mjälla axlar. Varför just
dessa tre blivit utsedda att dela oändligheten
ter sig till att börja med gåtfullt för dem, men
blir snart klarare. "Helvetet, det är de andra",
heter det på ett ställe i pjäsen. "Var och en av
oss är de båda andras bödel", heter det på ett
annat, vilket alltså skulle bevisas. De tre
figurerna beslutar sig först att inte ha med
varandra att göra utan att tiga var och en på sin
plyschsoffa. Det går nu inte länge. Inès söker
förföra Estelle genom att erbjuda henne sina
ögon som spegel. Estelle spottar henne i ansiktet
och går till Garcin. Garcin kan inte ta för sig
av Estelies inbjudande kropp därför att Inès
tittar på. I kärlekskarusellen är de tre hästar
som jagar varandra runt, runt, utan att
någonsin hinna upp varandra.
Men helvetet har också andra raffinerade
tortyrmetoder. De fördömda är medvetna om sitt
förflutna liv och om hur människorna minns
dem utan att kunna ändra något i
balansräkningen. "Du är ingenting annat än ditt liv",
väser Inès till Garcin när han försöker övertyga
henne om att motiven för hans handlingar var
bättre, riktigare menade än handlingarna blev.
Men han kan inte övertyga henne om att han
inte var en feg stackare, det skulle inte tjäna
någonting till, även om han kunde det, ty hon
är död liksom han själv, och domen ligger hos
de levande. Det är Havamals visdom "domen
över död man" i ett högst oväntat
sammanhang. På samma sätt försöker Estelle framställa
sig bättre än hon var i livet: sitt barns
mör-derska som drev sin älskare till självmord -—
hon spelar förgäves sin roll inför den av
samvetsförebråelser självupptagne Garcin och den
cyniska Inès. Här skymtar man konturerna till
den sartreska existentialismen med sin
uppdelning av människan i en ursprunglig varelse
(1’ëtre en soi) och en varelse som utför en viss
bestämd roll (1’ëtre pour soi). I och med döden
faller det konstruerade jaget, personligheten,
sönder, och kvar står endast ur jaget, existensen.
Det är ju inte troligt att Sartre menar att vi
i en kommande tillvaro blir i tillfälle att
reflektera över de mänskliga existensvillkoren så som
dessa olyckliga; han har blott tillgripit sin
sinnrika allegori för att understryka sin tes på
det mest drastiska vis. Därvid har han inte
kunnat undvika att motsäga sig själv såtillvida
som ju dessa människor trots att de är döda
alltjämt fortsätter att upprätthålla jagfiktionen,
att vara pour soi.
Vart vill Sartre komma med sin förödande
pessimism? Har han velat väcka människornas
samveten genom denna infernaliska bild av de
yttersta straffen, så har han säkert lyckats hejda
en och annan syndare på väg mot förtappeisen.
Det har nog emellertid knappast varit hans
avsikt. Hans pjäs är väl snarast avsedd som ett
purgerande medel för illusionsbundna av olika
slag, ett obarmhärtigt blottläggande av
tillvarons djuriska betingelser som endast kan
uthärdas genom stoicism och en vilja till det goda
och modiga quand mème. Helt kan man dock
inte frigöra sig från att demonstrationen utförs
med en satanisk beräkning som något minskar
respekten för det eventuella moraliska uppsåtet.
Är det verkligen människor vi ser på scenen,
är det inte tre djur, förslagsvis en råtta, en
giftorm, en duva, som förts in i samma trånga
bur, och är experimentet verkligen dikterat
uteslutande av vetenskapliga motiv? Men ett
bländande skickligt teaterstycke är det.
Och bländande skickligt spelades det i Alf
Sjöbergs hårt tillskruvade regi. Rummet var
verkligen otrivsamt, fult och opersonligt men
ändå påträngande. Ett jordiskt helvete utan alla
märkvärdigheter i fråga om möbler och
belysningseffekter. Liknande rum har vi alla nån
gång befunnit oss i. Garcin gjordes av Uno
Henning till en halvdan typ, litet billig med sin
tangorabatt och sitt neddragna hattbrätte, men
med en viss värdighet över sitt hårt
skulpterade, nervöst ryckande ansikte. Skådespelaren
fick utmärkt fram pendlingarna mellan stolthet
och fruktan, det kraftfält inom vilket Garcins
livstragedi utspelade sig. Utomordentlig var
Tora Teje som Inès, den redan i livstiden
fördömda, som aldrig haft några illusioner o-m sig
själv eller meningen med det hela. Hon blir
också genast den starkaste i sällskapet, och det
var en upplevelse att se Tora Teje spela ut
hennes grymhet och hån, hennes kattaktiga
inställsamhet mot den sköna Estelle. Denna hade
också fått en värdig framställare i den unga
Gunnel Broström. Den yttre typen av välvårdad
societetsdam var tagen på kornet, och det
fattades ingenting heller i illusionen av
känslo-frigid brunst. Ulf Palme är redan nämnd, han
var pricken över i’et i Lilla scenens hittills bästa
föreställning. Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
