Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Göran Schildt: Gides sjuka punkt. Ett psykologiskt tolkningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
Så till exempel minns jag en gång i en gondol i
Venedig, när gondoliären mitt i mörka natten rodde
in i en enslig kanal, släckte sin lykta och böjde sig
över mig för att avkräva mig min plånbok. Det var
alldeles tydligt att mitt liv var i fara. Nå väl, jag
lyckades ändå inte ta det hela "på allvar". Jag
handlade som om det varit allvar, med fullkomlig
sinnesnärvaro och i ett tillstånd av yttersta nervspänning
och hyperkänslighet... Men jag kände mig som på
teatern, road, helt enkelt road. För givetvis blir
rädslan, den verkliga rädslan, i och med detta omöjlig.
Det är ett faktum: jag lyckas aldrig bli verkligt rädd.
Denna känsla av verklighetens overklighet,
som den normala människan upplever bara
någon enstaka gång, är alltså typisk för Gide
och präglar snart sagt hela hans förhållande
till omvärlden. Vi förstår nu vad Gide menar,
när han i ett annat sammanhang säger att
verkligheten för honom bara har en lyrisk
innebörd: dten har alltid något av skådespelets
overklighet och diktens patetik.
Det är typiskt att denna overklighetskänsla
stegras i samma mån som de händelser Gide
bevittnar blir mera dramatiska. Man kan säga
att han har en antidramatisk hämning: det
alltför effektfulla lämnar honom kall. Ytterst
intressanta är i detta sammanhang hans
dagboksanteckningar rörande attentatet 1905 i
Paris mot spanske kungen, som han bevittnade.
Sedani han beskrivit själva bombexplosionen
fortsätter han:
Jag kunde på nytt konstatera min svårighet att ta
händelserna på allvar. Jag kände mig närmast road
och rädslan för folkträngseln, som knappt lämnade
mig ett ögonblick, bidrog enbart till att hos mig
underhålla en allmän upphetsning och mitt hjärtas
lyckliga slag... Det tycktes mig omöjligt att det hela
var verklighet. När scenen var över skulle
skådespelarna komma tillbaka för att buga sig.
Kungaattentatet, äventyret i gondolen,
kuskens fall: all sådan yttre dramatik framkallar
en hämmande tudelning av Gides personlighet
och accentuerar den iakttagande, oberörda
delen av hans jag. Han hör otvivelaktigt till
dem som förblir kalla till exempel inför ett
plötsligt bud om någon nära anförvants död.
Han vet helt enkelt inte vad han i en sådan
stund känner, reaktionen är fastlåst och först
i tystnaden och ensamheten får den tillfälle att
återverka på hans totalitet. Bara då livets ström
flyter sakta och händelsernas växling domnar,
når han full kontakt med verkligheten och
känner helhjärtat.
Men Gides medvetenhet innebär inte bara
hämningar och en känsla av overklighet. Dem
har en tredje aspekt, som vi ännu inte befattat
oss med och som äger den allra största
betydelse för förståelsen av honom. Det är
oärlig-hetskänslan vi avser.
Medvetenhet innebär alltid en känsla av
oärlighet. Att vara medveten, det är att
uppträda, vara skådespelare. Den medvetna
människan är aldrig helt engagerad i någonting,
varje hennes handling är halvhjärtad, varje
hennes ord ihåligt. Hon säger: "Jag älskar!" —
men det är bara en del av henne som gör det.
Hon slår sin fiende — men det är utan verkligt
hat. Fullt ärlig känner sig själviakttagaren bara
när han förhåller sig passiv, inte gör någonting
alls. Kanske själviakttagelsens förlamande
inverkan har sin rot just i detta: omöjligheten
för den medvetne att handla och samtidigt
känna sig ärlig.
Det finns i Gides självbiografi "Si le grain
ne meurt" en beskrivning som ger hela denna
oärlighetskonflikt i ett nötskal och tillika
öppnar en av de viktigaste portarna till Gides
psyke. Vi såg ovan ett exempel på hans
hämningar vid sjuttio års ålder under resan i
Ekva-torialafrika. Den händelse vi nu kommer till
inträffade när han var tolv år gammal. Det är
sålunda ingen överdrift om vi betecknar
medvetenheten som ett bestående drag i hans
karaktär.
Gide hade genom en lyckligt påkommen
mässling för en tid befriats från den pina han fick
utstå i skolan, där hans förhållande till några
sadistiska äldre kamrater blivit fullkomligt out-
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
