Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Lyrisk modernism. Uttalanden av Erik Lindegren, Karl Vennberg, Sven Alfons, Ragnar Thoursie och Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISK MODERNISM
Kritiken mot vår nuvarande modernistiska
diktning synes arbeta med i huvudsak två
olika slag av invändningar, den ena av mera
sociologisk, den andra av mera psykologisk
karaktär. En tredje invändning, denna åter av
mera allmänt litterär art, söker sammanfatta de
båda tidigare; den menar att det enkla och det
goda har försummats, medan det kaotiska och
det kalla har tagit överhanden i den unga dikten,
och det på ett sätt som icke torde motsvara de
yngre diktarnas hela verklighet. Dessa
anmärkningar visar att kritiken har börjat överge
reflexstadiet; men den återfaller lätt däri, och
det sker när dessa två eller tre uppräknade
föreställningar framförs utan inbördes åtskillnad.
Den första invändningen, den som syftar till
en social förklaring av diktningen, vill i dess
svårbegriplighet igenkänna ett esoteriskt drag;
denna föreställning förlänar gärna kritiken ett
indignerat tonfall. Det är dock ingen förklaring
i egentlig mening, om man med att förklara
menar att förstå poetens beteende. Först när
man frågar varför han har kommit att intaga
denna ställning, berör man frågan hur det
svårbegripliga skall tolkas. Ett exempel på en sådan
förklaring, som kastar ett visst ljus över
esote-rikern, utgör Artur Lundkvists bidrag till
samlingsvolymen "Avsikter" (1945), vari han
återför sin särställning i litteraturen på en
allmän protestbenägenhet, som sedan i sin tur
granskas. Andra förklaringar är ju också
tänkbara och möjliga. I en del fall talar kritiken
om missriktad ambition, tanketomt snobberi
o. s. v. I dessa fall vore det moderna hos poeten
närmast av ett snitt som liknar 1500- och
1600-talens marinism. — Låt oss emellertid antaga
att diktaren är "en begåvad ung man med något
på hjärtat"!
När vi i fortsättningen talar om de
psykologiska grunderna för diktens klarhet, kan för
tydlighetens skull en distinktion vara värd att
uppmärksamma. Jag tänker på det förhållandet
att kravet på klarhet mindre riktas mot en
Vennbergs sakliga poesi än mot den
roman-tiskt-dynamiska form Lindegren uppenbarar.
Det är denna senare form som i vårt
sammanhang mest intresserar.
Diktarens sinne för sanningen har som bekant
stundom betvivlats. Detta tvivel har även
uttryckts högst kategoriskt. I fråga om sitt
intresse för sanningskravet skulle diktaren
ådagalägga "eine schwächere Moralität als der
Den-ker"; han skulle ha svårt att avhålla sig från
"glänsande, djupsinniga tolkningar" av livet
och inte tillräckligt beakta "nyktra, enkla
metoder och resultat". Citaten återfinns i
"Mensch-liches, Allzumenschliches", och vad Nietzsche
åsyftar är mindre en fråga om begåvningens
grad än om dess art. Med andra ord, vad han
berör är den moderna psykologins
strukturbegrepp. Jag tror inte det är helt opåkallat att
i vårt sammanhang erinra om, ja, utgå från
denna nietzscheanska kritik. Den inställer sig
dagligen som ett av de problem diktaren finner
sig tvingad att lösa; enligt vad som påpekats
för mig är det också i anslutning till denna
kritik Vilhelm Ekelund övergav den lyriska
formen som uttrycksmedel. Sett mot dessa
förhållanden kan det gängse kravet på klarhet
stundom förefalla väl filiströst.
En kritik som något liknar Nietzsches har
Hans Larsson sökt bemöta i sin lilla skrift om
intuitionen, vari han närmare går in på
förhållandet mellan diktning och vetenskap. Hans
Larsson söker visa att intuitionens och den
estetiska åskådningens teoretiska värden inte
behöver vara av lägre art än det diskursiva
tänkandets; men hans kloka resonemang förlorar
i giltighet, därför att det föres i en annan
psykologisk ålder än den nuvarande. När filosofen
talar om en intuitiv syntes som "i sig
uppbevarat" det diskursiva tänkandets resultat, så
är detta logiskt mycket bra och riktigt sagt, men
psykologiskt är det ett meningslöst yttrande
eller ett uttalande av blott historiskt intresse.
Det är att behandla ett psykologiskt problem
471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
