Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Poseidon. Ur en roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Han knöt av sig bältet, lyfte upp livrocken
och band det på bara kroppen.
— Det värmer så bra, sade han högt.
Blåsten ökade, han minskade seglet med stort
besvär. Han sökte månen, den var liten och
nästan borta, molnen släpades över den, men
han fick kursen. De flesta av himlabilderna var
undansopade, men han hade ännu ledning av
De sex stjärnorna. Vinden kom nu från sydväst
och friskade i betydligt medan vågorna växte.
Flotten vakade ändå bra. Bara den håller,
tänkte han då vattnet från vågkammarna gång
på gång rök över honom. Maten blir nog
förstörd, tänkte han i ett slags hunger, i en sorts
ohungrigt beklagande av att han inte hade
ätit mer tidigare, alla de dagar som gått. Med
känslan hakade han sig fast vid gudarna, vid
det rymdhögt och havsdjupt gudomliga. I en
tanketom och rabblande ordström kom
lovsånger, böner, offerlöften som han hade lärt
sig i barndomen, en havskvällsbön vars namn
egentligen var Ängest. Stormen började inom
honom, ohej dbar: den växte ur hans eget bröst
och blev ett paniksamspel mellan himlakupans
vindar, som störtade ner på honom från alla
håll och bildade en kil, en spets av helig
gudastyrka, ja, en aigyptosgravs hela tyngd som
vilar på sin spets, en upp- och nervänd
kunga-grav, en osynlig, snabb eld, en pyr Dios, en
blixt, en serie blixtar av sammanpressad luft
som sprutade sönderpiskat vatten över honom;
— och en pyrameides av vatten som byggdes
ända från havets botten upp till ytan, en
pyramid som siktades in mot honom underifrån
med största skicklighet och på vars topp hans
lilla, nästan osynliga flotte vilade då den
uppifrån träffades av de nedstörtande vindarnas
pyramidspets: mellan Krafternas hovtång,
mellan Makternas tänder var han! De omätbara
himlamakterna och havskrafterna hade hittat
rätt på honom!
I hans rabbel, hans meningslösa lovsång,
hans tanketomma utstötande av läten fanns
också förvåning. Den flera tusen år efteråt
lyssnande och iakttagande återberättaren kan tolka
det så, att Resenären under de sju år han kom
ifrån lärt sig tro att han var en ringa person.
Nu var han i all sin upprördhet — vindens och
havets, den minutlånga skräckens — förbluffad
över att himla- och vatteram akterna, eller endast
vattenmakterna, med förvirrade och vilda
vindars hjälp intresserade sig så mycket för
honom: det var en känsla först, det blev en
tanke. Ja, att de intresserade sig för honom
med denna vilda händighet och skicklighet,
denroa den oöverträffade våldsamhetens
genialitet, så mycket att de byggde två pyramider av
Himmel och Hav, av Natur och lät spetsarna
mötas precis där hans flotte just nu, i en sådan
tillfällig stund, befann sig. Han var ett centrum,
en punkt som plötsligt också blev stormens och
pyr Dios’ kärna. Förtvivlans, skräckens
högmod drog under några ögonblick genom hans
väsen. INGEN har varit utsatt för detta! Och
på sitt språk, i sitt grötiga dialektrabbel
formade han ord som rymde skräckhögmodet och
som hans största lovprisare, de som kom honom
närmast och såg honom klarast, översatte till
Omoi ego! O, jag olycklige! Ve mig, olycklige,
jag som har haft sån otur, varför ska jag lida
ännu mer? vad ska hända med mig nu, hur
ska det gå med mig?
Sjöarna slog över: tungt, tungt. Vattnet
spolade in i sittrummet. Han vågade inte surra sig
i roderstolparna och vid bänken, men klamrade
sig fast vid den och styråran. Ibland stötte
sjön till underifrån — platt i klatschar av den
väldiga vattenhanden — och flotten stod en
sekund stilla och darrade. Vänstra skotet brast
när flotten lyftes upp ur vågdalen och fick full
vind på sig: det smällde till som när en
bågsträng går av. Han tänkte: Hade jag fått
remändan i ögat så hade det varit färdigt med det
ögat. Han ropade, han manade, han hejade
uppmuntrande på sin flotte: Såja! Sesåja! Håll
nu bara, lilla vän! Det här ska vi nog klara!
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
