Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
En bukett diktsamlingar
Bengt Anderberg: Fåglar. Bonniers 1946.
2:75.
Ragnar Bengtsson: Till en glömd juni.
Bonniers 1946. 3:50.
Stig Carlson: Sorgens testamente. Norstedts
1946. 3: 50.
Lars Englund : Hand, fågel —. Gebers 1946.
4: 50.
Ingvar Holmer: Betraktat. Bonniers 1946.
3: 75.
Ingrid Nyström: Kamé. Wahlström &
Widstrand 1946. 3:75.
Bengt Anderberg har tidigare givit ut
prosaböcker och föreliggande är hans lyriska
debut. Det är ett tunt litet häfte fyllt med
spröda melodier som kan föra tanken till den
unge Ekelund i hans vekaste stämningar eller
kanske ännu hellre till Ivar Conradsons
svärmiska träd- och skymningsdikter. Man skulle
också kunna kalla det folkvisor transponerade
till en något modernare tonart samtidigt som
de är friare och personligare i föredraget:
vistonen är nämligen omisskännlig. Hela
diktsamlingen lever i och genom ett melos, ett slags
naturreligiös grundton som är densamma från
första sidan till den sista. Variationsmomentet
är ytterst ringa: man kan nästan säga att det
hela utgör en enda lång dikt. Samlingens
svaghet är en viss enformighet, vaghet och
allmänhet, dess förtjänster är finess och lyrisk
sensibilitet, låt vara inom ett begränsat
röstomfång. Att på ett pregnantare sätt
karakterisera sinsemellan så lika dikter låter sig knappt
göra — ett avsnitt må få tala för sig själv:
Dig rörde sommaren kring dig
är alltid juni. När du kommer
en morgon kommer full av sång
och ljust av dagg det unga gräset glimmar.
November eller mars i träden drar
sin råa andedräkt men du
går leende förbi: o aldrig
o aldrig sådan glädje
sommarens veka stänglar bar.
På allt flera händer tycks den unga svenska
lyriken visa en tendens att samordna sig med
musiken. Alldeles i stil med Gösta Oswald
(men under mindre pretentiösa former) ger
Ragnar Bengtsson sin debutbok undertiteln
"Divertimenti op. 1". Huruvida man däremot
(enligt författarens anvisning i en kort
efterskrift) kan acceptera det hela som en
symfonisats är en mera öppen fråga.
Hos Ragnar Bengtsson är stilelementen ganska
skiftande. I somliga dikter, t. ex. "II: 4", tycker
man sig nästan höra en ton av
1700-taIsklassi-cism, i andra blommar romantiken, om man så
vill en klassicistisk romantik som bl. a. tar sig
uttryck i ett för övrigt skickligt användande
av antika versmått. Konstnärligt helgjuten är
diktsamlingen inte, men den kan betraktas som
en intressant debut. Det förefaller som om den
vore utgången ur en brytningstid: traditionella
och någon gång t. o. m. banala bilder och
rytmer trängs med sådana av ett avancerat
slag. Och vad de senare beträffar tvingas man
ibland att misstänka författaren för en viss
övertro på ordens och ackordens egenvärde.
Är detta en lyrisk symfonisats måste man fråga
sig var tonikan och dominanten i själva verket
ligger: det är just den organiska linjen i det
hela som är för svag. Ändå väcker samlingen
intresse som en första — visserligen kaotisk
och ganska obestämbar — skiss till en
levnadsstämning.
Stig Carlsons debut för något år sen
föreföll undertecknad på liknande sätt präglad av
ett visst oorganiskt bildraseri. Hans nya bok,
773
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
