Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lars Villius: Robinson. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS VILLIUS
Ute i foajén, lutade mot portierdisken, stod
de båda männen i skrynkliga kostymer. Jag
orkade inte ens känna rädsla; bedövningen låg
tung som sömn över mig.
3
Det var morgon, och jag stod uppe på platån
och såg ut över slätten; det blåste, det måste
vara den blåsigaste slätten i världen. Vinden
for om i mitt hår och blåste rakt genom
mockajackan och underkläderna och tvärsigenom
mig; jag stod med händerna i byxfickorna och
geväret hängde under armen och var laddat.
Jag stirrade ut över ljungen tills mina ögon
sved av blåsten och ansträngningen, men det
syntes ingenting. Jag hade jagat jätteälgen
i flera dagar, jag var långt hemifrån nu, det
här var trakter jag aldrig förut varit i, den
blåsigaste slätten i världen. Alldeles nyss hade
jag tyckt mig se älgen avteckna sig grå och
väldig mot den gröna skogen på andra sidan
slätten, men nu var den försvunnen. Jag måste
ha tag i den, jag måste knäppa den, till varje
pris; jag hade längtat efter detta tillfälle i
åratal, jag minns inte hur länge, och för några
dagar sedan hade jag fått upp spåret: spillning
och dessa kolossala avtryck i marken. Jag
kanske hade skrämt den; jag föll ner på knä och
tog geväret i båda händerna. Plötsligt
upptäckte jag den igen där borta, jag såg den
ståtliga, ofantliga, rikt förgrenade kronan, och
nu huvudet; älgen kom upp ur en sänka och
den var enorm, som en elefant. Med oändlig
försiktighet lyfte jag geväret, jag var glad att
det blåste emot mig så att älgen inte kom att
känna min vittring; det var egendomligt att
den vågade sig ut på denna stora slätt, men
säkert var det jungfrulig mark; någon
människa kanske aldrig varit här. Jag lade geväret
till rätta, stödde armbågen mot knäet, såg älgen
skrida majestätiskt där borta över slätten, såg
kornet, stilla nu, mitt i siktskåran, kände mig
sjuk och tom av spänning; och så tryckte jag
av. Jag träffade, den kolossala älgen vek sig
ner på knä, rullade över och försvann ur sikte
för mig. Den måste ha ramlat ner i sänkan den
kommit upp ur. Jag började springa genom
ljungen allt vad jag orkade och plötsligt kom
jag fram till ett vattendrag. Jag måste över det.
Det var ungefär fyra meter brett och jag tog
sats och hoppade, men marken vid kanten var
alldeles mjuk; hoppet blev stumt och jag
hamnade i vattnet, en meter från andra sidan, och
föll baklänges. Det var dy på bottnen och jag
kände att den sög och ville dra ner mig och j ag
drogs av någon ström ut i mitten av
vattendraget och till slut närmare den strand jag
hoppat ifrån. Jag arbetade med armar och ben
och lyckades få tag i strandkanten, gyttjan sög
i benen men jag kom upp. Det gick inte att
vada över för gyttjans skull, det var inte
tillräckligt djupt för att simma, det gick inte att
hoppa. Det var ett utmärkt hinder, tamigfan
perfekt. Jag gjorde det enda möjliga: jag gick
uppför vattendraget och kom efter en
halvtimme in i skog och med hjälp av ett par
kull-fallna träd lyckades jag göra en sorts bro över.
Det tog lång tid. När jag kom tillbaka till slätten
var älgen försvunnen, men jag fann spår. Det
var egendomligt att det inte syntes några
blodspår, den måste ha blivit sårad. Men jag gav
mig inte. Jag skulle ha den. Jag förföljde den
hela den dagen, det blev natt och jag måste
slå läger. Det blåste fortfarande och jag tände
en eld som brann med tjock, frän, brun rök
först men sedan tunt och klart och värmande
sedan vinden blästrat den. Jag skulle göra upp
en sådan eld när jag knäppt jätteälgen och
sedan steka den och äta den tillsammans med
mycket brännvin, och med dess lever och
hjärta som efterrätt. Jag sov bara några
timmar och fortsatte jakten i den pärlgrå
gryningen. Det blåste. Jag fick upp spåret igen
och höll på i tre dagar, hela tiden genom
skog, och jag livnärde mig på konserver och
bär och brännvin. Den fjärde dagens morgon
832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
