Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Harry Martinson: Den kosmiska frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KOSMISKA FRÅGAN
Vari ligger då krisen? Och hur uppstår den?
Jo, som jag nyss dristade antaga, däri att
det tving som följer av den fyrdimensionella
världsanordningen inte kan tolerera en alltför
tung och sammansatt atomisk distinktion. För
en växande och svällande sådan ges ingen
rumstidstolerans mer än till en viss gräns, ty
om rumstidstoleransen vore mycket stor, skulle
antalet grundämnen vara godtyckligt stort. Då
grundämnena hota att bli för sammansatta
och för tunga slungas de ut ur solarna. Vi
återfinna dem på vår jord i ett tillstånd som
ligger i konflikt med det omgivande
rumstids-tvinget.
Genom att spränga stora mängder atomer
kan man rubba minsta rumstidens distinktion,
och därmed indirekt tvinga Livet till
omställningar av sin gyralitet. Ty vad vi kalla livstid
är inte bara en kvantitativ sammanfattning av
de inåt förhärskande minsta
rumstidsdistink-tionerna, utan också och framför allt en
kvalitativ sammanfattning, en gyralitet.
Att man spränger atomer under vad man
kallar betryggande isolationsförhållanden är
bara en illusion, ty rumstidens innersta distink-
tion av sig själv, av det fyrdimensionella
kontinuet, låter inte isolera sig, inte under
några förhållanden, och så länge man
överhuvud har en atom inom ett rum att spränga,
så är denna atom en distinktion av rumstidens
absoluta tving och kan inte med någon
matematik i världen trollas till att vara något annat.
Man kan förändra distinktionerna, göra dem
mindre, distinktare, teoretiskt så långt att de
genomlöpa hela grundämnesserien från de
tunga atomerna och ända ner till den minsta
rumstidsdistinktionen vätet. Men man kan
aldrig nå några för Livet lyckliga resultat, ty
man kan våga förutsätta att en viss gyroprincip
finns också hos atomerna, och provocerar man
instrumentellt dessa till omställning, blir
materiens outtalade paroll den att var och en är sig
själv närmast: den atomiska principen slår vakt
om sitt gyro, konstitutionens gyro, men
avlägsnar sig från Livets.
Under alla förhållanden, och med vilken
atomhypotes som helst, är Livet ett gyralt
fenomen, och med sin infattning i ett
hårdfysika-liskt kosmos är det i kraft av sin kvalitativa
gyralitet ett meningsfullt kosmiskt rike.
Not. Då den euklidiska geometrin kan sägas vara neutral geometri, en åskådningsgeometri,
medan den Riemannska geometrin, på vilken Einstein och Minkowski byggt, kan sägas vara
en positiv geometri eller verkningsgeometri, med vilkens hjälp man inte bara kan illustrera
förhållandet utan också benägenheten (anordningstendensen), har jag i stället för termerna
"krökta rummet" eller "fyrdimensionellt kontiniuim" infört en ny term, tvinget, som bättre
svarar mot den allmänna konsekvensen av ett fyrdimensionellt kontinuum och mot en icke
passivt geometrisk, men verkningsgeometrisk värld.
Med denna term tvinget får man en bättre bild också av orsakslagen. De radioaktiva
ämnena sönderfalla med andra ord inte spontant i annan mening än att de komma i konflikt
med tvingets absoluta lag, som är en absolut anordningslag, ingen orsakslag.
I en fotnot kan man emellertid inte säga allt. Men jag återkommer inom kort till denna
fråga. Redan nu kan jag dock presentera min atomgyrala teori förtätad i en sats, nämligen
denna: genom att atomerna äro gyrala göra de sig oberoende av massverkans lag. Detta
oberoende bräckes först vid mycket höga temperaturer, d. v. s. vid mycket hög
molekylärhastighet, såsom i solarnas inre. Men paradoxalt nog måste man antaga att det är på en
motsvarande eller liknande väg som atomerna uppstått. Man får då tänka sig förloppet i motsatt
riktning, d. v. s. genom en djupare massverkans lag, gällande för ett prototypt universum
som bestått av primärpaitiklar och fria elektroner. Denna motsatta väg kan då inte förklaras
med någon sorts dissociationsteori utan med en helt ny teori eller hypotes, gällande för sådana
primärpartiklar som utgjort förutsättningen för att molekyler överhuvud kunnat uppstå.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
