Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gustaf Hellström: Alfred Nobel. Direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 1946
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF HELLSTRÖM
starka animositeten mot Norge, åt vilket Nobel
lämnat i uppdrag att utdela fredspriset, som en
erkänsla för vad den norska litteraturen,
särskilt Bjørnson och Ibsen, skänkt honom. För
de svenskar, som i de norska
självständighetssträvandena huvudsakligen ville se ett uttryck
för yverboren självkänsla, grälsjuka och
allmän bråkighet, föreföll en sådan uppgift
närmast som en parodi. Det är inte otänkbart att
Nobel gav sin donation dess internationella
prägel som en protest mot den nationalism som
blev alltmera högröstad och prestigebetonad
runtomkring i Europa. I varje fall måste han
som idealist, kulturell kosmopolit och
industriidkare med affärsintressen i skilda länder ha
skänkt internationalismen sina livliga
sympatier.
Glädjen och stoltheten över att svenska
institutioner anförtrotts det ärofulla uppdraget
att omhänderha fyra av de fem prisen
överröstade givetvis kritiken. Det framhölls att den
nobelska donationen utgjorde den mest
storartade disposition som någon enskild svensk
hittills vidtagit för främjandet av
mänsklighetens kulturella och ideella utveckling. Man
framhöll donators friska tro på mänsklighetens
framtid, hans fördomsfrihet, hans
självständiga, åt radikalism lutande uppfattning, hans
ideella svärmeri. Det storvulna i donationen
framhävde honom som en värdig ättling av
Olof Rudbeck d. ä., vilken för jämnt tre och
ett halvt sekel sedan gett sin dotter Wendela till
äkta åt den från Östra Nöbbelöv i Skåne till
Uppsala inflyttade bondsonen häradshövdingen
i Roslags domsaga Petrus Olai Nobelius.
Karakteristiken av Alfred Nobel var riktig
så långt den räckte. Hans intima vänner såväl
i Sverige som utomlands var få, och om hans
personlighet visste man inte mycket utöver de
nu anförda konturerna. Det var förnämligast
tack vare Schücks och Sohlmans tidigare
omtalade biografi och Henrik Schücks
direktörstal från denna plats för tjugu år sedan, som
man fick en levande, initierad, man är frestad
att säga sensationell bild av människan Alfred
Nobel. Till denna levnadsteckning och denna
karaktärsstudie finns för närvarande intet att
tillägga. Den visar oss en säregen, sammansatt
och motsägelsefull natur, ideell svärmare och
verklighetsmänniska, misantrop och filantrop,
ateist och panteist, "socialist" och något av
fascist, delägare i ett flertal vapenfabriker och
livslång fredsivrare, något av en diktare och
affärsman, en man med ständigt vacklande
hälsa, okuvlig vilja och obruten
verksamhetslust, en melankoliker, vilkens svårmod ofta
gränsade till självförakt, en ensam människa
med ett starkt behov av ömhet och vänskap.
Det var långtifrån alltid det lyckades honom
att förena dessa motsättningar eller få dem att
trivas med varandra. Svårigheterna, som
motsägelserna inom honom gav anledning till,
avspeglar sig understundom i bristen på
följdriktighet i hans åskådning. Inkonsekvensen
framträder till exempel i hans fredssträvanden.
Den gör sig ännu starkare gällande i hans
politiska teorier, som han behandlat i den
ofullbordade tendensnovellen "I ljusaste Afrika",
i vilken hans misstro mot de breda lagrens
politiska omdömesförmåga och hans förakt för
parlamentarismen och folkrepresentationerna
— han kallade dem "skrävelhusen" — bryter
mot hans krav på individens
självbestämmanderätt och social rättvisa. På äldre dagar
yttrade han en gång om sig själv, att han var
"en hyperidealistisk, otalenterad Rydberg".
Kanske hade det varit med verkligheten mera
överensstämmande om han i stället för
Rydbergs namn nämnt Shelleys. När man söker
göra sig en föreställning om hans väsen, får
man nämligen inte glömma att Shelley inte
endast från tidiga ungdomen varit hans
älsklingsskald utan också den som starkast
inverkat på hans andliga utveckling. Av Shelley
hämtade han — eller stimulerades han i — sin
ateism, sin pacifism, sitt krav på kvinnans lik—
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
