Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Pär Lagerkvist: Esaias Tegnér. Tal i Svenska akademien med anledning av 100-årsminnet av hans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR LAGERKVIST
skönaste han skrivit — och syftar därmed
främst på en litterär riktning som var honom
främmande och mycket emot. Om mörkret, om
"det metafysiska dunklet", som han så ofta
angrep, är betydelsefullt för dikten, det kan
man möjligen tvista om — mycket av den
största dikt som skapats visar nog i själva
verket att så är fallet. Men att det mörka ingår
som en betydelsefull del i vad vi kallar livet
och av orsaker som vi förgäves må grubbla
över utvalts till att spela en oerhörd roll i
människans vanskliga värld, därom kan man inte
gärna tvista och därom visste också Tegnér
mycket väl besked. Oupplösligt tycks det
förbundet med oss och den jordiska verklighet
som vi tillhör, och vi får helt ödmjukt erkänna
att det väl måste vara så ordnat och ana att
det kanske ligger en mening och måhända
rentav något befruktande i att det är ordnat så.
Människan lever inte bara i klarhetens värld,
hennes andes ofta mäktiga träd höjer sig inte
bara med ädel krona mot himmelen och ljuset
utan trevar sig också med otaliga, osynliga
rötter ner i mörker och hemlighetsfullhet, ja
i sönderfallande, upplösning och förruttnelse.
Allt har det sin makt över oss, allt tillhör det
den mänskliga verkligheten.
Det förefaller ju inte som om Tegnér
ursprungligen i sitt väsen bar på de farliga
makter som sedan så ödesdigert bröt fram
i honom. Man kan tvärtom knappast tänka sig
något mera fyllt av hälsa än hans diktning
fram till "Mjältsjukan", och hans personlighet
utstrålar under denna den längsta och rikaste
delen av hans liv en andlig sundhet och
jämvikt som är ovanlig hos ett geni, inte minst hos
ett svenskt geni. Det svårmod, blandat med
gäckeri och häftigt uppflammande livslust, som
kännetecknar hans ungdom, är ju det normala
nordiska ungdomsdraget, väl bara ändå mera
utpräglat och fasetterat hos en så sällsynt
utrustad yngling. Hans mannaår avslöjar inga
klyftor, inga lidelsedjup, inte heller i hans kär-
leksliv, som var hett men på intet sätt
förtärande och nedbrytande utan tvärtom en
ständigt frisk källa för hans skaparkraft. Hans liv
och diktning var harmoniskt sammanfallande
och båda präglade av den dagsklarhet, den
sinnenas hälsa och det jämnmått som han så
högt beundrade hos sina älskade hellener, i den
idealvärld av heroer och gudagestalter som han
så ivrigt umgicks med.
Och likväl var han alltid, säkerligen ända
från barndomsåren medveten om att det också
finns en motsats till all denna klarhet, till allt
detta ljus, om livets egen mörka slagskugga.
Genom den några år äldre broderns
skrämmande, förmörkade tillstånd måste han blott
alltför tidigt ha tvingats att tänka över detta,
och han var nog inte värst gammal när den
aningen först började vakna inom honom att
denna skugga också kunde komma att falla
över honom, trots att han kände sig fylld av
översvallande själslig kraft, eller kanske just
därför —- denna aning som sedan återkom
direkt uttalad så många gånger under hans
senare liv. Man kan fråga sig om detta
medvetande och denna alltför tidigt gjorda
erfarenhet kan ha ytterligare ökat hans lidelsefulla
klarhetsbehov och gjort det till den personliga
angelägenhet som för dikten är det
betydelsefullaste av allt. Om utan denna känsla av
mörkrets närhet hans lidelsefulla ljusdyrkan
och den strålglans den skänker åt hans
skönaste dikter skulle ha nått en sådan
intensitet, om sålunda de mörka makter som han så
enträget visade ifrån sig, kanske för att han
visste att de innebar ett hot mot honom själv,
i själva verket också var fruktbara för hans
personlighetsliv såväl som för hans
diktargärning.
Men givetvis hörde hans klarhetslidelse också
och framför allt samman med hans utpräglat
cerebrala begåvning, så ovanlig hos diktarna,
som oftast företer en blandform av intellekt
och oreflekterat känsloliv, av tanke och intui-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
