Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
politisk ambition och någon thriller är den heller
inte. Följer man ledmotivet i Welles två första filmer
finner man att barndomen dominerar på ett sätt som
•eljest nästan bara hos Cocteau: i ett arkaiskt
snölandskap händer något avgörande som leder till
känsloförfrysning och ett frenetiskt maktbehov som
kompensation. I "Främlingen" startar Welles från
maktkomplexet och framställer själv som aktör en
nazist som identifierat sig med Hitler, Fredrik den
store och Barbarossa, leker med klockor och plågar
sin hustru. Med denna person har Welles i sin tur
identifierat sig på ett sätt som inte längre har med
skådespeleri att göra. Nazistens ögonrullningar är
Welles egna och i närbild gör de ett oerhört
skrämmande intryck. Dominerande motiv i "Främlingen"
är paranoia, likbesatthet och profaneringslust
(mordet under gudstjänsten) och bitvis gör filmen trots
en häftig och effektfull stilisering ett vedervärdigt
intryck. Orson Welles behärskar alltjämt formen
ehuru med möda. I "Främlingen" framträder också
för första gången fullt obeslöjat hans kvinnohat —•
Loretta Young, som vi hittills vant oss att betrakta
som en medelmåttig aktris, agerar i tranceartat
tillstånd det passiva objektet för hans sadism. Hennes
reaktion inför Belsenfilmen som Welles roat sig med
att klippa in och det slutliga sammanbrottet ges med
hypnotisk precision — hennes starka ångestförmåga
torde vara anledningen till Welles förvånande val av
leading lady.
Det obehagliga intryck filmen förmedlar, trots
oljade kameraåkningar kors och tvärs och
frapperande bildinställningar med bisarrt förkortade
perspektiv, övergår på slutet i motvillig beundran — filmens
klimax är verkligen i många avseenden
häpnadsväckande. Uppe i katedralen sker den häftiga
upplösningen och ett revolverskott sätter klockverket
med de medeltida träfigurerna i funktion — vad som
följer är en fantastisk virvel av Loretta Young
om-vimlad av änglar. Welles har tidigare i filmen i en
förbiglidande scen spekulerat över änglarnas kön och
återknyter nu härtill i slutmomentet som dels är
vederstyggligt, dels filmiskt skönt. Nazisten spetsas
på ett änglasvärd och upplever i extatisk dödsångest
en sorts kosmisk svindel där hela universum roterar
med katedralen som axel. Fallet ner i avgrunden är
filmens kulminationspunkt och hela avsnittet ger en
klar föreställning om Welles homosexuella konflikter.
pavane
Den blå dahlian. Manus: Raymond Chandler. Regi:
George Marshall. Paramount.
"Den blå dahlian" är en nattklubb i Los Angeles
men också en verklig, raffinerat driven blomma,
nattklubbschefens signatur och hans visitkort till
sina kvinnor, av vilka den senaste är en
krigsänka som supit och hånglat ner sig medan mannen
varit på Stilla Havsfronten och släppt bomber på
japanerna. Han kommer hem avmönstrad i sällskap
med ett par trofasta kompisar, tar hustrun på bar
gärning, klipper till älskaren och tar in på hotell.
Kort efter uppträdet anträffas hustrun mördad i sin
bungalow, mannen efterlyses som misstänkt men
håller sig undan för att själv sätta fast mördaren och
därigenom fria sig. Hans misstankar går mot
nattklubbsdirektören som väl medveten om det olämpliga
i att man överhuvudtaget rotar i hans förflutna sätter
i gång en motoffensiv. I detta ingenmansland mellan
polisens och gangsternas frontkedjor får Alan Ladd
riklig användning för sin i kriget tränade förmåga
att ta och ge stryk; filmen understryker med
förkrossande vältalighet hur liten skillnad det kan vara
mellan att leva på en krigsskådeplats och under fredliga
förhållanden i ett s. k. civiliserat samhälle. De
smo-kingklädda nattklubbsgangsterna är ingenting annat
än maskerade krigsförbrytare och när de sticker
handen i fickan vet man aldrig om det är för att ta upp
en cigarrett eller en pistol. Poliskaptenen liknar en
trött stabsofficer i sitt högkvarter som sköter förhör
och spaningar med rutinerad yrkesmässighet.
Slagsmålen utkämpas med fruktansvärd råhet och
bländande sadistisk teknik. Det hela infattat i en
förkromad ram av Los Angeles by night med mjukt
spinnande limousiner, flotta danshak och glamouriserade
kvinnor, en till ytterlighet steril miljö där den blåa
dahlian ensam svarar för det vegetativa och där
livsglädjen parodiskt kluckar ur whiskyflaskor eller
dunkar i jazzorkestrarnas batterier.
Manuskriptet är signerat av Raymond Chandler,
den hårdkokta detektivromanens f. n. skickligaste
företrädare i Amerika. Det är mönstergillt utformat
beträffande intrigen, det är rikt på sofistikerade
iakttagelser och avslöjande repliker samt framför allt
briljant i karaktärsteckningen. Hjälten har visserligen
åtskilligt av seriernas schablon, den smalhöftade, evigt
behärskade he-mannen, men han får i Ladds
gestaltning ett charmerande irrationellt tillskott av sorgsen
gossaktighet. Hjältinnan, Veronica Lake, är likaledes
schablon: drömflickan som bevarat en air av
oskuldsfull renhet i en värld av brott och lyx. Men studera
bifigurerna: Howard da Silva som den inte enbart
osympatiske, i all sin metodiska korruption
desorienterade nattklubbsägaren, Tom Powers som
polischefen, Will Wright som den inställsamt farbroderlige,
motbjudande hotelldektektiven och framför allt
William Bendix som den trogne vapenbrodern, en from,
undersätsig koloss med en vulkan inom sig som vid
minsta provokation hotar att få ett utbrott sedan
han blivit smårubbad av ett granatsplitter. Denne
mästerlige, mestadels i biroller utnyttjade
skådespelare väntar alltjämt på ett tillfälle att få
dokumentera sig som den nye Jannings. Regin (George
Marshall) är i amerikansk toppklass och skapar
kring de alldagligaste ting — en rumsbeställning vid
en portierdisk, ett samtal i en telefonautomat, några
människor vid en bar — en atmosfär av det mest
förtätade slag. Det är naturligtvis meningslöst att
upphöja en sådan här film till rangen av konstverk men
man skall heller inte låta dess karaktär av blott
och bart thriller fördunkla dess utomordentliga
filma-tiska egenskaper. Det är inom denna genre som den
amerikanska filmen på sistone gjort några framsteg
att tala om och varit mest film i ordets egentliga
betydelse. Georc Svensson
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
