Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Gustav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
Gustav räknade in kassan, och så tog han
hermodsbrevet med sig och gick in på kontoret
och satte sig vid skrivbordet. Handlarn hade
inte alls nånting emot att han tog en kurs
i handelskorrespondens, det visste han.
Han sprättade ivrigt upp det bruna kuvertet.
Det innehöll som vanligt hans förra studiebrev
rättat och så ett nytt.
Vid niotiden hörde han att det slamrade ute
i köket, och efter en stund knackade det
försiktigt på dörren.
— Varsego, mumlade Gustav.
Elin gläntade på dörren och stack in huvet.
— Jag har satt på lite kaffe, sa hon. Vill
du ha dej en kopp?
— Ja tack, dä skulle nog smaka, sa Gustav
och reste sig.
Han gick ut i köket och satte sig i soffan
och satt tyst medan Elin klarade kaffet. På
bordet var det redan dukat för två. Inte förrän
hon hade kommit fram till honom och börjat
hälla upp i hans kopp, såg han på henne. Hon
var liten och jämntjock och hade färglöst
slätkammat hår, underligt blacka ögon nästan utan
ögonfransar. Ansiktet var slappt och degigt.
Hon hällde upp i sin egen kopp också och
klämde sig ner bredvid honom. Han flyttade
på sig och drog åt sig kaffekoppen.
— Doppa nu, sa hon.
Han svarade inte men tog en veteskiva,
började tugga på den och drack små klunkar av
det varma kaffet.
Det var en tryckande tystnad avbruten av
nervösa harklingar och småhostningar.
— Ä dä svårt dä där? Dä som du håller
på mä, sa hon till slut bara för att säga
nånting.
— Å ja vars, sa han utan att se upp. Men
dä får ju gå så småningom.
Han stjälpte i sig resten av kaffet, fast det
brände svårt i halsen.
— Du ger dej väl in te stån då, när du ä
utlärd.
— Kanske dä, sa han. Man vet ju inte så
noga.
Han tog fram pipan och började stoppa den
med överdriven noggrannhet, mån om att inte
spilla ett enda korn. Så tände han den, sköt
undan bordet och reste sig.
— Ska du inte ha påtår?
— Dä blir nog inte tid te dä.
Hon makade åt sig bena och släppte förbi
honom.
— Tack för kaffe, sa han och gick långsamt
över köksgolvet in på kontoret.
Elin satt kvar med händerna i knät. Han
vände sig inte om när han stängde dörren.
Han satte sig vid skrivbordet och försökte
koncentrera sig på arbetet. Han hörde Elin
diska av kaffekopparna i köket. Så blev det
alldeles tyst ända tills hennes röst trängde in
till honom:
— Du Gustav ...
— Jaa.
— Tror du dä blir sent för dej i kväll?
— Kanhända.
— Blir du kvar över natten?
— Jag vet inte jag.
— Far sa att du gärna kunde bli kvar över
natten sa han. Om dä blev sent för dej. Du
kunde ligga på kontore.
— Ja tack, jag hörde han sa dä. Dä va
snällt av’en.
Så sa hon ingenting mer, men han hörde
hur hon gick och tassade ute i köket. Till slut
kom det igen:
— Jag bäddar gärna åt dej. Om dä blir så
sent så du stannar menar jag.
— Dä ska du inte ha besvär mä. Dä klarar
jag själv i så fall.
Tystnad. Och så igen:
— Men du vet att dä gör jag så gärna. Så
du kan arbeta under tiden menar jag.
Hon stod alldeles utanför dörren nu.
Den här gången svarade han inte, och hon
öppnade tyst och försiktigt och kom in med
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
